Strawberrycheeks

Idag fick jag det bekräftat, det syns trots allt att jag gått ner i vikt. Släkt som man inte sett på ett tag (minst ett år)kommenterade hur smal jag blivit. Jag har alltid svårt att tackla sådana påståenden och försöker i bästa fall skämta bort dem eller låtsas som ingenting. Vad ska jag säga liksom? "Jo ni! Det har tagit många veckor av hårdträning, svält och x antal timmar hängande över toastolen för att få en sådan här kropp ska ni veta!" Nej precis...
Föressten är jag inte ens smal, kanske enligt deras "njut av livet, ät i mängder- filosofi" men aldrig att jag skulle se mig som smal, jag har säkert fyra-fem kilo kvar innan dess. Minst.

Dessutom kommenterar de min vikt som om det vore något negativt att vara smal. Min mormor ojar sig över hur mager jag är och farbor med sin 30-kilos ölmage frågar om jag inte fått någon mat i London. Jag vet aldig vad jag ska svara, det blir bara en pinsam stämning, som om jag har något att skämmas för. Vilket jag iof har, men det är inte att jag har gått ner x-antal kilon sedan senast jag såg dem. Det är det faktum att jag fortfarande inte nått min målvikt, att jag spyr emellanåt och att det inte riktigt står rätt till i skallen på mig. Ja, jag borde verkligen skämmas.