Jag vill bara gråta
Jag hatar det här livet! HATAR HATAR HATAR
Idag har jag ätit både frukost, lunch, middag och kvällsmål som man "ska". Vem vad får man då? Jo en fet viktuppgång på 1.5 kilo! Rätt åt mig som är så naiv och tror på att man inte blir tjock av att äta "riktig" mat.
Hur jag än gör blir det fel! Jag orkar inte kämpa mer, det tjänar ändå inget till.
Och det värsta är nog att jag sitter här och gråter över hur jag ser ut medans jag istället borde vara med min pojkvän och fira vår 2 års dag. Tänk att han orkat med mig i två år! Men istället avböjde jag och sa att jag behövde plugga när sanningen egentligen är att jag inte vill visa mig för honom för att jag är så jävla äkligt tjock. Och tjockare blir jag!
Jag önskar utav hela mitt hjärta att jag inte kunde äta mista lilla matbit mer till jag blev lika liten som jag känner mig innobords. Då skulle jag inte heller behöva låtsas som om allting är bra längre. Jag orkar verkligen inte leva såhär.
Nu ska jag gå in på toaletten, släcka lampan och spy upp fiskbullarna och youghurten som förstör mitt liv.
Utrensning
Men allt sitter åt helvete, jag ser ut som en blekfet flubber i det fladdriga blomtyget. Linnena är för blottande och de vita shortsen så säckiga att min rumpa ser ut att vara lika bred som en amerikansk motorväg. Det räcker liksom med det jag har redan.
Blev så uppgiven att jag gick och hämta en stor ikea-kasse och slängde plagg i den tills den blev överfull. Bort med skiten, jag vill inte ha det. Jag kan inte ha det, skulle skämmas ihjäl om jag gick ut sådär! Fattar inte vad jag tänkt tidigare sommar, och varför har ingen sagt att jag ser rent ut sagt förjävlig ut i små blommiga klänningar, bara daller överallt!
Det var skönt att kasta det mesta, men nu behöver jag tillföra en hel del till min sommargarderob. Har bestämt mig för att när jag når 52 kilo får jag köpa sommarkläder, då sitter de förhoppningsvis bättre också. Jag känner mig så ful och äcklig som jag ser ut nu, jag står inte ut att må såhär. Måste, måste, måste rycka upp mig och finna styrkan att gå ner i vikt.
MÅSTE!
Frihet
Helst skulle jag vilja bli sjuk i halsen, så att jag resten av mitt liv blev tvungen att bara dricka flytande föda. I samma veva skulle jag även vilja tappa smak och lukt, så att jag inte kände hur ljuvligt de nybakade kanelbullarna doftade. Slippa den frestelsen, bli befriad.
Jag vet att det kanske låter hemskt att önska sig sjuk när jag är fysiskt frisk och har massa potential att göra något vettigt med mitt liv. Men jag orkar inte, jag har ingen viljestyrka kvar. Bara apati och ångest.
Det skulle vara så underbart att somna in och inte behöva känna något länge.
Trash
Det känns som livet är en stor skopa och jag ett paket glass som lämnats kvar på diskbänken, bortglömd för världen. Samtidigt som jag tynar bort i värmen kommer skopan ständigt och gröper ur mig. Tillslut finns ingenting kvar mer än en sorlig rinnig pöl i botten som ingen vill ha. Så jag slängs i soporna, jag är inget mer värd än en stinkande gammal kletig glassförpackning.
En ny vecka, en ny månad, ett nytt decenium
Då var alkohol något förbjudet, idag har jag lika mycket rätt att köpa en flaska rött som vilken förnäm vinfinsmakare som helst. Idag är det istället mat som är förbjudet. En fralla med ost och skinka blir i mina ögon till ett ångestframkallande begärligt dödsgift, något som jag aldrig skulle ens kommit i närheten av att tänka som 15-åring. Hur tiderna förändras.
Kanske skulle byta ut mitt matmissbruk mot sprit? Jag vet då i alla fall ingen alkis som är så tjock som jag, även om ölmagen kanske inte är så lockande. Nä fy fan, jag gillar inte ens att dricka, tycker bara om den där luddiga tillvaron då allt plötsligt blir lite mer tillåtet och allt lite mer fniss-vänligt. Godis är i alla fall gott de första två tuggorna inbillar jag mig.
Sen är det aldrig en god idé att byta ut en dålig vana mot en annan, vilken som nu skulle vara värst?
Jag har föressten sökt proffesionell hjälp nu och kommer inom snar framtid hamna på SCÄ. Skräckblandad förväntan är det minsta jag kan säga. Försöker att inte tänka på det utan ta en dag i sänder, går bra ibland men helgerna är jävliga. Mina sår på knogarna har nästan läkt nu i alla fall och jag borstar tänderna oftare om kvällarna än sköljer den med munskölj för att få bort kräklukten nu. Framsteg antar jag. Känner mig fortfarande mindre värd än dammet under sängen min.
Kämpa.
I came through
Helg från helvetet, trodde aldrig att jag skulle orka mig igenom den och fortfarande andas. Än mindre än att jag skulle sova brevid mammas trygga famn och ha berättat det jag hållt inom mig så länge. Min nattsvarta hemlighet - hon vet allt. Hela söndagen var bara gråt och ärliga samtal mellan hulkningarna. Så otroligt jobbigt, men o så värt det!
För första gången känner jag mig så lätt, även om vågen nog har en annan synpunkt i den frågan. Men det skiter jag fullständigt i just nu, vill kasta det fanskapet åt helvete!
Fy fan vad jag hatar vågen - och älskar min mamma!
Je suis ridicule
Jag förtjänar inte något eller någon och ingen förtjänar att kännas vid mig. Jag för bara med mig elände, en vidrig vandrande farsot som tar död på allt vad glädje heter. Digerdöden verkar mysig i jämförelse med mig, jag är äkligare än tio tusen varfyllda bölder som plågar de stackars männisorna som råkar befinna sig i min omgivning. Den enda skillnaden är att denna Digerdöd är utklädd. En varg i fårkläder. Jag duger inte till att leva, men är för svag för att ha ihjäl mig.
Jag var så jävla nära att göra slag i saken och få slut på eländet i torsdagskväll. Jag orkade inte mer, förstod inte varför jag fortsätter kämpa när jag ändå bara förstör för mig själv. Min mamma tycker att jag äter för mycket. Hon vet ingenting. Jag förmodde dock inte göra något, utan ramla ihop på golvet och låg där i vad som kändes en evighet. Jag har aldrig upplevt sådan ångest förut och den känslan är bland det läskigaste jag varit med om. Snacka om handfallen.
Varje sekund kändes som en evighet. Ett helt liv av plåga som aldrig tog slut och ständigt lidande. Ett utrymme som var mörkt och blev mindre för varje livslång sekund. Jag krävdes innifrån, jag dog sakta inombords. Ingen ser mitt svarta hål som slukar allt jag är och en gång var. Tillslut finns ingenting, ingen luft, inga känslor, ingen själ. Bara ett stort tomrum.
Breaktrough
Däremot händer det desto mer uppe i huvudet och jag har tagit en rad beslut som förhoppningsvis kommer sluta gott. Kanske är dessa de första stegen för att bli frisk? Allting tyder på det...Så jag är lite mer hoppfull nu, och det gäller även vikten. Vilken dag som helst nu är jag redo för 54:an...fan, så svårt ska det väl ändå inte vara?!
Happy saturday love!
Eller ännu viktigare, vad vore jag utan hetsattackerna och spyeriet? Troligtvis smal och helt klart en mycket gladare person. Varför kan jag då inte bara kasta de ovanorna åt helvete och göra det jag har bestämt mig för. Det jag innerst inne verkligen vill och lever? för. Så dumt, jag är ju helt hopplös ibland.
Nu känns 54 kilo på måndag väligt långt bort, om jag inte på något mirakulöst sätt orkar gå ner 1,5 kilo på 2 dagar. Idag är en sån där dag då jag bara vill ligga hjärndöd i sängen men vi får gäster ikväll och helvetet börjar redan nu då jag måste hjälpa till med dammsugning och diskning. Köket tänker jag hålla mig låååångt borta från i alla fall.
54.8
Praise the Lord, äntligen under 55 kilo!
Vilken härlig start på helgen som annars brukar vara förknippas med så mycket ångest.
Visserligen fyra dagar efter schemat, men huvudsaken är att man inte ger upp och fortsätter kämpa!
Då är det bara att fokusera stenhårt på måndagsmålet: 54 kilo - here I come.
Smal v.s Kurvor
Jag tycker det är vidrigt hur de nästan tvångsmässigt propagerar för den nya kurviga idealet när de i nästa sekund påminner sig själva om att hinna till friskispasset. Är det bara jag som tycker det är helt befängt?
Dessutom avskyr jag den här nya tendensen till ett kurvigt ideal. Den är precis lika fördömmande och ställer om möjligt än högre krav på kvinnor att se ut på ett visst sätt. Enda skillnaden är att alla kvinnor inte har kurvor, även om de skulle gå upp 5 kilo. Vissa har bara inte de genetiska förutsättningarna för en D-kupa och J.Lo-rumpa, kan de förstå det!
Åtminstonde har alla en chans att bli smala, det gäller bara att bestämma sig för det.
Fy fan vad jag hatar påtvingade kvinnoideal, när ska man få vara sig själv?!
Yes, we can!
London is a must. Tänker åka dit till midsommar, insupa den härliga atmosfären och dingla med fötterna nere vid themsen med en iskall frappe i handen. Ibland blir jag så tyglad av hela "vikt-grejen" att jag glömmer av att leva och se fram emot morgondagen. Jag har allt i världen att leva för, så vad väntar jag på?!
Förra året hade jag 18 kilo att loosa, i år ungefär 5. Vilket betyder att jag förhoppningsvis inte behöver spendera hela våren med att springa runt Stockholm och leva på Cola light. När jag är nere på 50 ska jag fan se till att njuta av livet, och särskilt sommaren. Can't wait!
Mysiga Richmond ett sen junikväll
56.6
Dagen har väl inte varit någon höjadare. Jag har ätit massor med lamkött i brunsås, ätit brie ost och druckit latte. Tjock, tjock, tjock.
Men jag ger aldrig upp! Jag ger mig fan på att jag väger 55 blankt till onsdag morgon, och sen är det bara sikta in sig på nästa måndags målvikt; 54 kilo. Känns länge sedan jag var ner på den vikten, då kan jag äntligen ha min 26:or utan att jag dör av "muffintop- ångest"!
Det är bland mina största motivationer, att kunna ha fina kläder på sig - som sitter snyggt! Pepp, pepp, pepp!
Totalt jävla misslyckad
Fredag
Så otroligt skönt att slippa ännu en natt smygandes runt i köket och vänta tills snarkningarna börjar höras innan jag går till toaletten. Jag känner mig så smutsig och värdelös då, ett ärkesvin som bara proppar i sig mat utan tanke på konsekvenserna. Dessutom är inte halsen riktigt läkt än så det var bra att jag avstod, har hostat blod ett par dagar nu.
Vägde mig imorse och jag har ett halvt kilo att gå ner tills på måndag, det ska jag minsann klara av! Även om helger kan vara jävligt svåra och jobbiga att komma igenom....
Glöm inte vad vi kämpar för!
Eldprov
Mammas kille var här en sväng och lämnade av lite saker, bland annat en stor påse från Cloetta fabriken. Nu är jag ensam i huset med en säkert två kilo choklad. Húr i helvete ska detta gå, jag litar inte på mig själv!
Varför varför varför, jag försöker ju verkligen klara det här!
Voices from the past
Alla, verkligen alla finns på Facebook! Har man tråkigt kan man spendera timmar letandes efter gamla kärlekar eller försöka hitta någon ful bild på sin ärkefiende. Ibland hittar man fula bilder på sig själv...
Idag så fick jag till min överaskning se att min biologi/idrottslärare från högstadiet hade "addat" mig, det var som fan! Han tillsammans med Geografiläraren (vilket var hans barndomskompis och partner in crime) är absolut de bästa lärarna jag någonsin haft, så otroligt duktiga, inspirerande och jordnära. Jag saknar dem! Blev nästan lite rörd när han skrev att han knappt kände igen mig men att jag verkade vara "samma fina, mysiga tjej som förut". Åh vad de orden värmde!
Jag satt och tittade igenom hans bilder, remenissade gamla minnen från grundskolan då livet bara var en stor lekplats där det värsta som kunde hända var att den bästa gungan var upptagen. I högstadiet gick jag gick i en klass med 6 tjejer och 21 killar, med friluftsaktiviter som inriktning. Med andra ord var vi ena riktiga skogsmullar. Trots att vi bodde i förorten...En ganksa annorlunda blandning få lov att erkänna. Under de förhållandena var utseende, mat och killar inte alls viktiga. Jag minns aldrig att jag tänkte så, det fanns liksom inte i min tankevärld.
I skogen såg alla ut som...ja? friluftsmänniskor. Ordentliga kängor, vindjackor och hår som luktade lägereld och var fullt av granris. Smink? Vad var det för något? Mat nojade vi aldrig över. Galna av hunger slängde vi oss över korvpaketen efter att ha padlar kanot en halv dag och jag minns att vi hade tävlingar om vem som kunde äta flest marshmallows, efter den 14:e var det inte lika gott längre...Dessutom, i en klass med 6 tjejer och 21 killar var det aldrig någon större konkurens om dem, de flockades runt oss, vi var drottningarna som hade dem mer eller mindre lindade runt lillfingret. Men ändå var de "bara" kompisar. Ingen press.
Så mycket har skett sedan dess. Mycket bra, men också mycket som jag skulle vilja ha ogjort. Aldrig i mitt liv trodde jag som 14-årig friluftsmänniska som inte visste vad LCHF-dieten var eller än mindre ätstörningar innbar att jag tre år senare skulle stå på näsan i toaletten var och varannan kväll.
Läskigt hur livet kan förändras...
Inspiration
Idag har jag varit så otroligt trött. En ganska normal effekt av att under natten ha fått sovit maximalt tre timmar. Men upp och iväg till skolan, på med leendet och drick två koppar kaffe så ordnar sig allt. Jag gillar ändå att vara i skolan. Där får jag vara den charmiga tjejen som kan svara på när unionen mellan Sverige och Norge upplöstes och den som de frågar vad jag ska göra till helgen. De måste seriöst tro att jag har ett liv värt att leva....
Men sen när snöslasket öste ner som mest och vi slutade för dagen så fick jag panik. Yoghurten imorse hade sedan länge lämnat magsäcken och den skrek efter påfyllnad. Jag visste att det stod hets på schemat om jag åkte hem, problemet var "bara" att min hals forfarande är totalsabbad, så det skulle troligtvis inte vara någon succé att få upp skiten. Och jag tänkte för allt i världen INTE göra en återupprepning av nattens helvete, fy faro vilken ryslig ångest.
Så jag gjorde något väldigt otippat. Satte mig på 4:ans buss och åkte till Stadsbiblioteket, ett ställe jag aldrig besökt tidgare om jag minns rätt. Där letade jag upp en bok som jag velat läsa länge men inte vågat köpa i rädlsa av att någon skulle hitta den. Jag satt i 3,5 timme och sträckläste Emma Igelströms självbiografi om hennes kamp mot bulimi. Jag kände igen mig i mycket av det hon skrev, även om jag aldrig vart något träningsfreak. Det kändes så konstigt att sitta där och läsa om något jag själv går igenom, som om någon tagit mina tankar. Så där satt jag som försjunken i boken och tiden rann som tur iväg väldigt fort.
De enda gångerna jag släppte texten var när någon gick förbi då jag nogrannt såg till att ingen kunde se bokens framsida. Helt stört att jag bryr mig om totala främligar och i fall de ser att jag läser en bok som handlar om ätstörningar, det behöver ju faktiskt inte ens betyda att jag själv har dem. Men jag antar att jag är lite paranoid...
När jag kom ut ir biblioteket kände jag hur hungern började göra mig smått galen, var SÅ nära att svänga in på seven elven och köpa på mig en stor påse lösgodis när jag såg att jag skulle behöva vänta på bussen i sju minuter. Men jag la band på mig tack och lov. Väl hemma kunde jag dessvärre inte hålla mig längre och har ätit ett ägg, en tallrik youghurt med blåbär och en apelsin. Jag kämpar för att hålla fingrarna ifrån glassen i frysen...fan vad svårt det är!
Red fingers
Det gör t.o.m ont när jag sväljer men inte slutar jag för det. Kan inte minnas att jag någonsin avbrutit en hets, brukar oftast bli så att jag får kvälvningar och magknip innan jag inser att det är fullt i fabriken. Jag rullar iväg till toaletten men samtidigt som jag sätter fingrarna i halsen inser jag att detta inte kommer gå. Jag går tillbaka på rummet, arg, förtvivlad och besviken på mig själv. Hur tänker jag egentligen?
Sen börjar paniken sprida sig...fan vad magen ser ut, och ont gör det! Jag kan inte ha kvar maten, den måste upp! Så med hjälp av min tungskrapa försöker jag få upp skiten, tror aldrig det har gjort så ont någon gång. Min gula tungskrapa blir snabbt röd, jag hostar och har mig men det kommer inte upp särskilt mycket. FUCK!
Den senaste timmen har varit ett helvete. Har stirrat på min äckliga kropp och spottat blod om vartannat. Min hals är TOTALSABBAD.
Så nu är det färdigspytt på ett tag, får verkligen passa mig för vad jag äter. Just nu känns det som om jag aldrig kan låta något åka ner där igen, då dör jag av smärta. Kanske något possitivt. Jag förtjänar inte att äta.
You with the sad eyes...
Så himla vackert, men ändå så sorgligt. Jag kan relatera till det temat.
