Happy saturday love!
Eller ännu viktigare, vad vore jag utan hetsattackerna och spyeriet? Troligtvis smal och helt klart en mycket gladare person. Varför kan jag då inte bara kasta de ovanorna åt helvete och göra det jag har bestämt mig för. Det jag innerst inne verkligen vill och lever? för. Så dumt, jag är ju helt hopplös ibland.
Nu känns 54 kilo på måndag väligt långt bort, om jag inte på något mirakulöst sätt orkar gå ner 1,5 kilo på 2 dagar. Idag är en sån där dag då jag bara vill ligga hjärndöd i sängen men vi får gäster ikväll och helvetet börjar redan nu då jag måste hjälpa till med dammsugning och diskning. Köket tänker jag hålla mig låååångt borta från i alla fall.
54.8
Praise the Lord, äntligen under 55 kilo!
Vilken härlig start på helgen som annars brukar vara förknippas med så mycket ångest.
Visserligen fyra dagar efter schemat, men huvudsaken är att man inte ger upp och fortsätter kämpa!
Då är det bara att fokusera stenhårt på måndagsmålet: 54 kilo - here I come.
Smal v.s Kurvor
Jag tycker det är vidrigt hur de nästan tvångsmässigt propagerar för den nya kurviga idealet när de i nästa sekund påminner sig själva om att hinna till friskispasset. Är det bara jag som tycker det är helt befängt?
Dessutom avskyr jag den här nya tendensen till ett kurvigt ideal. Den är precis lika fördömmande och ställer om möjligt än högre krav på kvinnor att se ut på ett visst sätt. Enda skillnaden är att alla kvinnor inte har kurvor, även om de skulle gå upp 5 kilo. Vissa har bara inte de genetiska förutsättningarna för en D-kupa och J.Lo-rumpa, kan de förstå det!
Åtminstonde har alla en chans att bli smala, det gäller bara att bestämma sig för det.
Fy fan vad jag hatar påtvingade kvinnoideal, när ska man få vara sig själv?!
Yes, we can!
London is a must. Tänker åka dit till midsommar, insupa den härliga atmosfären och dingla med fötterna nere vid themsen med en iskall frappe i handen. Ibland blir jag så tyglad av hela "vikt-grejen" att jag glömmer av att leva och se fram emot morgondagen. Jag har allt i världen att leva för, så vad väntar jag på?!
Förra året hade jag 18 kilo att loosa, i år ungefär 5. Vilket betyder att jag förhoppningsvis inte behöver spendera hela våren med att springa runt Stockholm och leva på Cola light. När jag är nere på 50 ska jag fan se till att njuta av livet, och särskilt sommaren. Can't wait!
Mysiga Richmond ett sen junikväll
56.6
Dagen har väl inte varit någon höjadare. Jag har ätit massor med lamkött i brunsås, ätit brie ost och druckit latte. Tjock, tjock, tjock.
Men jag ger aldrig upp! Jag ger mig fan på att jag väger 55 blankt till onsdag morgon, och sen är det bara sikta in sig på nästa måndags målvikt; 54 kilo. Känns länge sedan jag var ner på den vikten, då kan jag äntligen ha min 26:or utan att jag dör av "muffintop- ångest"!
Det är bland mina största motivationer, att kunna ha fina kläder på sig - som sitter snyggt! Pepp, pepp, pepp!
Totalt jävla misslyckad
Fredag
Så otroligt skönt att slippa ännu en natt smygandes runt i köket och vänta tills snarkningarna börjar höras innan jag går till toaletten. Jag känner mig så smutsig och värdelös då, ett ärkesvin som bara proppar i sig mat utan tanke på konsekvenserna. Dessutom är inte halsen riktigt läkt än så det var bra att jag avstod, har hostat blod ett par dagar nu.
Vägde mig imorse och jag har ett halvt kilo att gå ner tills på måndag, det ska jag minsann klara av! Även om helger kan vara jävligt svåra och jobbiga att komma igenom....
Glöm inte vad vi kämpar för!
Eldprov
Mammas kille var här en sväng och lämnade av lite saker, bland annat en stor påse från Cloetta fabriken. Nu är jag ensam i huset med en säkert två kilo choklad. Húr i helvete ska detta gå, jag litar inte på mig själv!
Varför varför varför, jag försöker ju verkligen klara det här!
Voices from the past
Alla, verkligen alla finns på Facebook! Har man tråkigt kan man spendera timmar letandes efter gamla kärlekar eller försöka hitta någon ful bild på sin ärkefiende. Ibland hittar man fula bilder på sig själv...
Idag så fick jag till min överaskning se att min biologi/idrottslärare från högstadiet hade "addat" mig, det var som fan! Han tillsammans med Geografiläraren (vilket var hans barndomskompis och partner in crime) är absolut de bästa lärarna jag någonsin haft, så otroligt duktiga, inspirerande och jordnära. Jag saknar dem! Blev nästan lite rörd när han skrev att han knappt kände igen mig men att jag verkade vara "samma fina, mysiga tjej som förut". Åh vad de orden värmde!
Jag satt och tittade igenom hans bilder, remenissade gamla minnen från grundskolan då livet bara var en stor lekplats där det värsta som kunde hända var att den bästa gungan var upptagen. I högstadiet gick jag gick i en klass med 6 tjejer och 21 killar, med friluftsaktiviter som inriktning. Med andra ord var vi ena riktiga skogsmullar. Trots att vi bodde i förorten...En ganksa annorlunda blandning få lov att erkänna. Under de förhållandena var utseende, mat och killar inte alls viktiga. Jag minns aldrig att jag tänkte så, det fanns liksom inte i min tankevärld.
I skogen såg alla ut som...ja? friluftsmänniskor. Ordentliga kängor, vindjackor och hår som luktade lägereld och var fullt av granris. Smink? Vad var det för något? Mat nojade vi aldrig över. Galna av hunger slängde vi oss över korvpaketen efter att ha padlar kanot en halv dag och jag minns att vi hade tävlingar om vem som kunde äta flest marshmallows, efter den 14:e var det inte lika gott längre...Dessutom, i en klass med 6 tjejer och 21 killar var det aldrig någon större konkurens om dem, de flockades runt oss, vi var drottningarna som hade dem mer eller mindre lindade runt lillfingret. Men ändå var de "bara" kompisar. Ingen press.
Så mycket har skett sedan dess. Mycket bra, men också mycket som jag skulle vilja ha ogjort. Aldrig i mitt liv trodde jag som 14-årig friluftsmänniska som inte visste vad LCHF-dieten var eller än mindre ätstörningar innbar att jag tre år senare skulle stå på näsan i toaletten var och varannan kväll.
Läskigt hur livet kan förändras...
Inspiration
Idag har jag varit så otroligt trött. En ganska normal effekt av att under natten ha fått sovit maximalt tre timmar. Men upp och iväg till skolan, på med leendet och drick två koppar kaffe så ordnar sig allt. Jag gillar ändå att vara i skolan. Där får jag vara den charmiga tjejen som kan svara på när unionen mellan Sverige och Norge upplöstes och den som de frågar vad jag ska göra till helgen. De måste seriöst tro att jag har ett liv värt att leva....
Men sen när snöslasket öste ner som mest och vi slutade för dagen så fick jag panik. Yoghurten imorse hade sedan länge lämnat magsäcken och den skrek efter påfyllnad. Jag visste att det stod hets på schemat om jag åkte hem, problemet var "bara" att min hals forfarande är totalsabbad, så det skulle troligtvis inte vara någon succé att få upp skiten. Och jag tänkte för allt i världen INTE göra en återupprepning av nattens helvete, fy faro vilken ryslig ångest.
Så jag gjorde något väldigt otippat. Satte mig på 4:ans buss och åkte till Stadsbiblioteket, ett ställe jag aldrig besökt tidgare om jag minns rätt. Där letade jag upp en bok som jag velat läsa länge men inte vågat köpa i rädlsa av att någon skulle hitta den. Jag satt i 3,5 timme och sträckläste Emma Igelströms självbiografi om hennes kamp mot bulimi. Jag kände igen mig i mycket av det hon skrev, även om jag aldrig vart något träningsfreak. Det kändes så konstigt att sitta där och läsa om något jag själv går igenom, som om någon tagit mina tankar. Så där satt jag som försjunken i boken och tiden rann som tur iväg väldigt fort.
De enda gångerna jag släppte texten var när någon gick förbi då jag nogrannt såg till att ingen kunde se bokens framsida. Helt stört att jag bryr mig om totala främligar och i fall de ser att jag läser en bok som handlar om ätstörningar, det behöver ju faktiskt inte ens betyda att jag själv har dem. Men jag antar att jag är lite paranoid...
När jag kom ut ir biblioteket kände jag hur hungern började göra mig smått galen, var SÅ nära att svänga in på seven elven och köpa på mig en stor påse lösgodis när jag såg att jag skulle behöva vänta på bussen i sju minuter. Men jag la band på mig tack och lov. Väl hemma kunde jag dessvärre inte hålla mig längre och har ätit ett ägg, en tallrik youghurt med blåbär och en apelsin. Jag kämpar för att hålla fingrarna ifrån glassen i frysen...fan vad svårt det är!
Red fingers
Det gör t.o.m ont när jag sväljer men inte slutar jag för det. Kan inte minnas att jag någonsin avbrutit en hets, brukar oftast bli så att jag får kvälvningar och magknip innan jag inser att det är fullt i fabriken. Jag rullar iväg till toaletten men samtidigt som jag sätter fingrarna i halsen inser jag att detta inte kommer gå. Jag går tillbaka på rummet, arg, förtvivlad och besviken på mig själv. Hur tänker jag egentligen?
Sen börjar paniken sprida sig...fan vad magen ser ut, och ont gör det! Jag kan inte ha kvar maten, den måste upp! Så med hjälp av min tungskrapa försöker jag få upp skiten, tror aldrig det har gjort så ont någon gång. Min gula tungskrapa blir snabbt röd, jag hostar och har mig men det kommer inte upp särskilt mycket. FUCK!
Den senaste timmen har varit ett helvete. Har stirrat på min äckliga kropp och spottat blod om vartannat. Min hals är TOTALSABBAD.
Så nu är det färdigspytt på ett tag, får verkligen passa mig för vad jag äter. Just nu känns det som om jag aldrig kan låta något åka ner där igen, då dör jag av smärta. Kanske något possitivt. Jag förtjänar inte att äta.
You with the sad eyes...
Så himla vackert, men ändå så sorgligt. Jag kan relatera till det temat.
Vecka 1
Härlig start a lá hetsdrottningen. Inser att jag kommer komma försent till föreläsningen så jag gör en sats chokladpudding och äter den tillsammans med en tallrik glass och inlagda persikor. Känner att jag får plats med lite till så det blir 5 rostmackor med smör och skinka innan jag besöker toaletten.
Men tji fick jag, ingetning kommer upp och det slutar med att jag i desperation river upp halsen så jag börjar hosta upp blod istället. Bra start...
Men jag ska fan inte ge upp, ska träna som en tok för att nå mitt mål. Jag ser mig själv på en strand till sommarn, smal och skrattandes. Jag ser en rakryggad ung kvinna som lyckas med det hon tar sig för. Jag ser en hoppfull framtid.
Sara undrade hur lång jag var, ca 169 cm.
Startvikt: 56 kilo
Veckans målvikt: 55 kilo.
7 weeks, 7 kilos
Förra helgen var jag verkligen ner i skiten, 59 massiva kilon slängde vågen i ansiktet på mig. Nu jävlar ska det bli ordning på torpet, ett kilo i veckan är inget extremt, det klarar t.o.m. jag. Är GRYMT motiverad, nu jävlar!
v. 1 Måndag 19/1 - 56 kilo
v. 2 Måndag 26/1 - 55 kilo
v. 3 Måndag 2/2 - 54 kilo
v. 4 Måndag 9/2 - 53 kilo
v. 5 Måndag 16/2 - 52 kilo
v. 6 Måndag 23/2 - 51 kilo
v. 7 MÅNDAG 2/3 - 50 KILO
GYLLENE REGELN
Ingen alkohol
BELÖNINGAR
56 kilo - Hatar mig själv lite mindre
54 kilo - Hatar mig själv ännu lite mindre
52 kilo - Sitta smink/hårmodell
50 kilo - OK med mig själv?
Så ser det ut alltså. Jag är en sämst på att loosa vikt (eftersom jag är fetto) så jag tar gärna emot kommentarer och tips...anything really. Roligast skulle vara om någon joinade mig så man kan byta tankar, peppa varandra o.s.v. Någon intresserad?
Bit i det sura äpplet
Så tentan gick åt helvete, chansade på mer än hälften av frågorna och skrev ihop nått skit med fina formuleringar som de köper om jag har tur. Vart rejält försenad till jobbet, sällskapet skulle precis gå. Känner mig som en överflödig idiot där just nu eftersom jag inte kan något och ställer massa dumma frågor men jag hoppas att det ger sig. Tror ändå att det kan vara något för mig. Jag behöver det.
Så nu till dagens problem. Åt äpple och youghurt till frukost, sen fick jag hjärnsläpp och köpte lösgodis som jag stoppade in mig på tvärbanan. Efter att de sista godisarna slunkit ner började jag må lite småilla. Illamåendet höll i sig på jobbet och när jag påväg hem fick jag kvälvningar och uppstötningar. Så in i heeelvete äckligt. Rejäl spysmak var det, surt och jävligt. De där godisarna hade legat och mojsat till sig i magen ett par timmar och nu ville de upp. Jag har haft äckeluppstötningar ända sedan dess. Kan inte dricka och ej mindre äta något för då får jag rejäla uppstötningar, kan inte kontrollera dem.
Jag har aldrig fått såhär förut, men jag misstänker att det beror på godiset. Jag har inte ätit lösgodis och behållit det på hur länge som helst så kroppen är väl inte van antar jag. Åt inte ens särsklit mycket, ca 3 hg och det är ingenting jämfört med vad jag sätter i mig under en hets.
Varför dessa uppstötningar!?
Någon som varit med om något liknande, vad gör man åt det?
Usch, nu kom det upp lite igen....BLÄ!
This is the life
När det gäller bulimia nervosa finns det däremot större anledning att intressera sig för serotoninets roll. Man har kunnat konstatera att serotoninaktiviteten sjunker hos friska kvinnor som bantar, något som man inte har kunnat se hos män. Den sänkta serotoninaktiviteten kan leda till ett sug efter kolhydrater. Då det även finns ett samband mellan låg serotoninhalt och svårigheter med att kontrollera impulser, kan detta leda till svårigheter med att stå emot suget efter kolhydrater, vilket i sin tur kan leda fram till ett hetsätande av stora mängder kolhydratrik mat.
Då vissa individer har en konstitutionellt lägre serotoninaktivitet än andra kan detta disponera för ett extra kraftigt sug efter kolhydrater och en ökad risk för utveckling av hetsätningsproblem. Hetsätningsbeteendet är enligt detta synsätt helt enkelt kroppens sätt att kompensera viktnedgång och/eller brist på kolhydrater i födan.
Det finns mycket som tyder på att dessa biologiska mekanismer utgör en viktig bakomliggande orsak till bulimi. Kompensationsbeteendet vid hetsätning med kräkning och svält medför ju att hetsätaren får i sig ytterst lite kolhydrater mellan hetsätningarna. Detta medför i sin tur en sänkning av serotoninhalten i hjärnan, vilket leder till ett kraftigt sug efter kolhydrater.
Av olika skäl, t ex känslomässiga störningar, kan hetsätaren inte stå emot suget efter kolhydrater. När hon väl börjar äta tappar hon kontrollen och vräker i sig mat. Efteråt väcker detta p g a viktfobin ångest hos henne, vilket leder till kräkning och andra kompensationsbeteenden, något som i sin tur på nytt leder till nya hetsätningar. Den här onda cirkeln av hetsätning och kompensation blir på så sätt självgående och svår att bryta.
Mer info på sidan hittar ni här
Andra om ätstörningar
Innan jag hade hämtat hakan från golvet gled vi in på hur en tjej hade läst en blogg där hon tipsade andra hur man ska spy och vad som är bäst "spymat". Genast blev stämningen allvarlig och de pratade om hur de känner personer som har haft ätstörningar och fått höra om deras "sjuka beteende". En tjej kände en bekant med bulimi som brukade spy på toaletterna i biblioteket eftersom dessa låg i källaren och knappt någon var där. En annan berättade om hur en tjej i klassen inte åt skolmaten och svimmade på gympalektionerna. "Hon var äckligt smal, jag fattar inte att hon tyckte det var snyggt". Deras tonläget var ömson nedsättande, ömsom beklagande och ömkande. Jag svalde hårt.
Under hela samtalet satt jag tyst, nervöst fingrande på min penna i hopp om att de skulle börja prata om något annat. Helst hade jag velat säga emot dem, försöka förklara för dem hur "vi" känner oss och stå upp för alla ätsörda. Jag ville skrika att det är en psykisk sjukdom och att det egentligen inte har något med hur smal man är, fattar ni trögt eller!
Men jag vågade inte. Det kändes som om de skulle se rakt igenom mig, och dömma ut mig som en såndär som är "sjuk i huvudet". Jag är livrädd för att bli påkommen, min värld skulle rasa samman. Får aldrig avsöja mig själv, inte ens väcka misstankar.
Det intressanta var ändå att få mina aningar bekräftade och höra vad andra tycker om ätstörda personer. De återkommande var att de tyckte det var hemskt att vara "supersmal" (som om alla med ätstörningar är supersmala, think again!) och att dessa stackars människor säkert måste haft en traumatisk uppväxt eller genomlidigt en hemsk upplevelse.
Det är inte så himla glasklart. Ätstörningar kan komma i lika många skepnader som det finns godissorter, alla ätsörda är inte supersmala, 16-åriga tjejer även om det är dessa är överrepresenterade. När ska människor sluta dömma?
Tungt
Tungt i hjärtat, tungt på vågen - tom i själen. Fick i mig ett woppermeal, en påse ostbågar, en noblessask, en skål chilinötter, salta pinnar, fläskfilé med gräddsås, marrängtårta och tre glas vin igårkväll. Inget av det kom upp.
Jag mår ren utsagt skit. Jag orkar ingenting, inte ens "hm:a" sådär i telefonen så att den som berättar vet att man hör. Jag hittar inte ut ur det här ingemanslandet. Mamma gråter och säger att jag "tappat livglädjen". Men hon vet inte varför.
Även om jag hade velat berätta hade jag inte orkat. Jag vill inte göra någonting. Bara sova och vakna upp till ett bättre liv.
Repeat.
Om jag hade en pistol brevid mig nu hade jag säkert användt den.
Varför in i helvete ska han vara här! Jag kan inte spy ordentligt! Det hörs! Vad som än händer får det inte höras, vore ett helvete om han började misstänka något och sa till mamma.
Ställde mig på vågen och dog inombords. 1,5 kilo mer än i morse! ETT OCH ETT HALVT KILO. Och det trots utebliven frukost, morgonpromenad och tabletter. Kontrollvägde mig fyra gånger innan jag brast ut i gråt och la mig i en boll på det kalla badrumsgolvet. Nu är måttet rågat.
JAG ORKAR INTE MER! Min hals blöder, mitt hår är kletigt av spya och fingrarna är snustorra och nariga. Men värsta av allt är att jag är tjockare än någonsin och inte orkar göra nått åt det. Nu ger jag upp. Jag vill bara dö....
Olägligt
Så nu sitter jag här och funderar på hur jag ska göra. Är det bättre att dra igång duschen och spy på toa eller spy i mitt rum med hög musik på? Vilket hörs minst? För spy MÅSTE jag göra, mår så jävla illa....
Fan ta honom, jag skulle ju få vara själv idag!
Glädjande telefonsamtal
JAG FICK JOBBET!!!!!
MITT FÖRTA RIKTIGA JOBB
DE VILL HA MIG!
På torsdag är det jag som ska vara världens bästa värdinna.
No ending
Jävla liv, aldrig kan man få vara lite glad och aldrig kommer jag bli smal. I alla fall inte i den här takten, minus 1 hg är ju ett skämt. Ett slag i ansiktet. Tack så jävla mycket. Så efter skolan köper jag hetsmat (vilket jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte slänga bort pengar på) Biskvier bland annat. Det måste vara bland det godaste bakverk som någonsin gjorts.
Ner åkte också tre burritos á la Lisa = tacoköttfärs, gräddfil och en massa ost i tortillas. Varför bry sig om grönsakerna när skiten ändå ska upp igen liksom...Efterätten blev två tallrikar med glass, grädde och hallonsylt. Spydde floder. Sen gjorde jag en sats cocosbollar och åt smeten som sen även den fick hamna i en brun smet på det vita proslinet. Äckligt.
Jag grät mycket mellan vändorna till toaletten. Hatar vad jag gör mot mig själv, misshandlar mig själv innifrån. Fan...
Fattar de ingenting!
AAAARHG! Jag blir så arg och ledsen på människor som är för korkade för deras eget bästa. Mamma blir upprörd för att jag inte äter upp allt när vi åt söndagsmiddag och börjar tjafsa med mig. Hur i helvete ska jag kunna äta när jag bara vill gråta och kasta den där äckliga biffen som ligger på tallriken och vill göra mig tjock åt helvet. Jag vill aldrig någonsin mer äta! Hon blir förargad för att jag undviker att äta med dem, äter på konstiga tider (mitt i natten) och att jag äter "okontrollerat". Hon tycker att jag borde "anpassa mina mat-tider och vanor till resten av familjen".
Jaha, det tycker du. Jag kan inte kontrollera mig själv eller min relation till mat. Jag har Bulimi och det är en fucking sjukdom ville jag skrika åt henne. Fattar de ingenting eller, detta är inte normalt beteende, gör något istället för att klanka ner på mig och håna mig att jag minsan kan trycka i mig en hel pralinask på en kväll. Fan ta dem! De kommer aldrig förstå, jag kan aldrig någonsin anförtro mig om detta till henne, hon skulle skratta mig rakt i ansiktet och säga åt mig att det bara är att sluta äta onyttigheter....
Jag hatar dem, jag hatar mat. Jag hatar mig själv.
Recept på ångestdämpande
Som nu när mamma gick ut på en promenad. Perfekt tänkte jag, hinner jag säkert hetsa några mackor och resten av pralinasken som de fick igår av gästerna. Vem tänker så egentligen? Men när jag hittade pralinasken (undangömd i hennes garderob bland kläder för att jag inte ska äta upp alla) så brast det. Är det såhär jag vill ha det? Jag kan aldrig slappna av, känner att jag ständigt måste vara på min vakt och varsamt dölja mitt sjuka beteende. Mitt sjuka liv.
Så jag stoppade tillbaka pralinasken och tog några skedar keso istället, fick för mig att jag var hungrig...Men sen ändrade jag mig igen, gick tillbaka och tog ut alla mina favoritchoklader och la dem i en platspåse. Tillsammans med chokladen i påsen hällde jag diskmedel och tog sedan fram morteln och bankade sönder de jävla pralinerna. Såg de gräddnougaten mosas samman med jordgubbstryfflar och grönt diskmedel. Ljudet av nötterna som krossades och blandades till en seg brun-grön röra gjorde mig på bättre humör. Lite lättare att andas, liten mindre klump i magen, lite mindre choklad på jorden för mig att hesta och spy.
Så ett tips - när ni känner för att äta upp allt i hela skafferiet, kyl och frys. Ha sönder maten, krossa den, misshandla den, spotta på den, slit den i stycken! Se också till att göra den oätbar (typ blanda ner diskmedel) Det är dags att ge igen...
Tjockångest...
Men usch att jag inte kommer i mina 26:or längre, vill bara lägga mig ner och dö! Jag har blivit så jävla tjock nu under vintern, vill bara att eländet ska ta slut så jag tar mig själv i kragen och gå ner de där förbaskade 10 kilona. Usch!
This is me right now...
Snälla, ge mig en ljusglimt
Men anyway, just another day in paradise right? Ska inte klaga på mitt liv, jag har ju en varm säng att krypa ner i at the end of the day.
Imorgon ska jag på en viktig jobbintervju och redan nu skakar händerna och tankarna virlar på hur det kommer vara där och hur mötet går. Det gäller ett jobb som värdinna på ett eventföretag och jag vill SÅ GÄRNA ha det! Funkar bra med mina studier eftersom tjänsten avser tider på kvällar och helger. Jag skulle bli överlycklig om jag fick jobbet, inte minst för att det klirrar lite extra i kassan men även för att de skulle tycka att jag dög åt något. Att de ville ha mig. Tänk att få känna sig uppskattad och göra någon glad. Jag vill känna mig behövd!
Mitt i eländet
Jag berättade allt. Och han lyssnade, frågade om "sjukdommen" och kramade om mig. Det var så skönt att gråta ut i hans famn. Men nu har eländet börjat. Han vill verkligen att jag ska få hjälp och har anmält mig till gruppsamtal för de med ätstörningar. Jag tänker inte gå. Aldrig som jag ser ut just nu. Jag är tjockare än någonsin. Har gått upp 4 kilo sen i somras. Hatat allt fett och att jag är så svag för att gå ner och inte hålla kvar det utan falla för frestelserna och hetsa. Ner ett kilo, upp två. Tjock, tjock tjock. Dallrande äckliga varelse. Jag förtjänar mitt fettfängelse.
