Klump i magen
Det märks att mamma är hemma. Redan igår var hon på mig och hade korsförhör över vad jag ätit under veckorna och trots att jag ikväll proppade i mig fyra(!) färsbiffar, sallad, tomat, gurka och säkert 2 hg naturgodis framför ögonen på henne så är hon ändå orolig för att jag äter för lite, jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att få henne att sluta bekymra sig. Att äta som jag gjorde ikväll var ingen hit eftersom min stackars mage inte alls är van med att behålla så mycket mat så jag fick världens magont efter middagen och däcka på soffan av trötthet och en överfylld magsäck.
Jag vill verkligen inte hålla på att gömma mat för henne, tycker att jag med mina 19 år är för gammal för att hålla på så, jag får faktiskt välja själv vad jag äter och inte äter. Hon tycker jag äter ensidigt, och visst det kanske jag gör...men aldrig att jag tänker börja äta ris, pasta och bröd i de mängder som jag brukade B.L (Before London). Det var nog svårt att vänja sig av vid det och jag vet att jag kommer hetsa och må dåligt som fan om jag så bara skulle smaka. För att inte nämna gå upp flera kilo. Jag hörde så sent som idag på radion att det inte är mängden kalorier som är det viktigaste att tänka på vid viktnedgång, utan mängden kolhydrater. Äntligen att folk börjar fatta det.
Min första spyfria dag på över en vecka, även om middagen var mer eller mindre en hetsartad då jag klämmde i mig biffarna på mindre än fem minuter - var hungrig som ett djur och ville visa Mamma hur mycket jag kan äta.
Är sjukt orolig för vågen imorgon. De senaste veckorna har jag pendlat mellan 56-57 kilo, det är jävligt svårt att spräcka 55 kilosgränsen. Jag satsar mitt liv på att jag inte kommer göra det imorgon heller. Men fan att jag ska komma under 55, tålamod mina vänner. Tålamod och viljestyrka!
