Strawberrycheeks

Känner att jag måste skriva av mig lite om helgen, trots att jag sitter i fikarummet och någon lätt skulle kunna titta över axeln och "komma på" mig så måste det ventileras, förhoppningsvis känns det bättre då och egentligen är det nog ingen här på jobbet som skulle förstå eller ens bry sig om sådana här problem. Jag orkar inte bry mig just nu.

Helgen gick åt helvete kan jag ju konstatera. Hade sagt att vågen skulle visa 55 kilo på söndagmorgon men det är inte lätt när man åker iväg med både pojkvän och mamma (mina två värsta mat-poliser) till landet över helgen. Där går man och såsar hela dagarna och det mest fysiskt krävande har varit att ta sig upp på morgonen och lägga sig i solen eller plaska runt i sjön. Men å andra sidan har det varit väldigt psykist jobbigt att vara där. Det är isolerat, ingenstans att komma undan och som sagt inte så mycket att göra. Förutom att äta förstås. Mat och godsaker för ett helt kompani och jag kan absolut medge att jag tillhör den skaran som går och småäter om det står en godiskål framme för att sedan ändå proppa i mig grillad fläskkarré med potatissallad och glass med hallon till efterrätt. Jag har inte haft någon karaktär eller självdiciplin what so ever.

Det blir inte bättre utav att man får besök av släktingar som har varit på Cloettafabriken och överlämnar inte mindre än 10 st kexchoklader enbart till mig. Behöver jag säga att de + 5 skinkmackor blev till en enorm hets igårkväll för att ladda ur alla känslor som byggts upp under helgen? USCH. Jag fick upp långt ifrån allt så i ren panik springer jag några kilometer för att sedan hoppa i vattnet och svalka av mig, jag måste ju sett tokig ut.

Sen när jag kommer hem väger jag mig och får en chock. 58.3 kilo, så mycket har jag inte vägt på nästan 2 månader, fy farao vad hemskt! Jag bryter ihop totalt och sitter på köksgolvet och halvgrinar, jag är så trött på det här livet. Jag orkar inte kämpa, jag vill inte misslyckas ytterligaren en gång. Jävla liv, dumma tankar, äckliga jag.