Jag vill leva fullt ut
Jag har insett att jag behöver spänning i mitt liv. Jag vill leva på gränsen och inte veta vad som väntar bakom hörnet. Jag behöver den där kicken man får utav att pressa sig själv till det yttersta och testa vad man klarar av.
Jag har alltid varit den som satt uppe havla nätterna och skrev klart arbeten, och alltid den som sprang till bussen en minut innan den kom istället för att gå hemifrån fem minuter tidigare. På Gröna Lund är det jag som springer mot "Fritt fall" och "Uppskjutet" medans mina vänner tvekar. Att hoppa fallskärm och testa bungyjump är två av mina största drömmar. Om jag kommer till ett övergångställe och det går från rött till orange för bilarna måste jag springa över gatan för att se om jag hinner över. Hittils har jag gjort det men märkt att britterna inte är lika tålmodiga bilister som svenskarna...
Jag kan ge fler exempel men jag tror ni hajar vad jag menar, ni kanske rent av känner igen er?
Jag vill helt enkelt pröva hur långt det är möjligt att tänja gränserna. Se vad jag klarar av. Testa mig själv.
Jag mår inte bra om allt är frid och fröjd en längre period. Vardagen kväver mig. Den trycker ner mig i något svenssonliv jag inte vill veta av, aldrig tänker jag ha ett VVV-liv! (volvo, villa, vovve) Såhär är jag som person och har varit så långt tillbaka jag kan minnas. Det jag kom att tänka på var att det säkert finns fler som har den här mentaliteten bland oss som har "matproblem"...Jag får bara den känslan, har jag rätt?
Jag har alltid varit den som satt uppe havla nätterna och skrev klart arbeten, och alltid den som sprang till bussen en minut innan den kom istället för att gå hemifrån fem minuter tidigare. På Gröna Lund är det jag som springer mot "Fritt fall" och "Uppskjutet" medans mina vänner tvekar. Att hoppa fallskärm och testa bungyjump är två av mina största drömmar. Om jag kommer till ett övergångställe och det går från rött till orange för bilarna måste jag springa över gatan för att se om jag hinner över. Hittils har jag gjort det men märkt att britterna inte är lika tålmodiga bilister som svenskarna...
Jag kan ge fler exempel men jag tror ni hajar vad jag menar, ni kanske rent av känner igen er?
Jag vill helt enkelt pröva hur långt det är möjligt att tänja gränserna. Se vad jag klarar av. Testa mig själv.
Jag mår inte bra om allt är frid och fröjd en längre period. Vardagen kväver mig. Den trycker ner mig i något svenssonliv jag inte vill veta av, aldrig tänker jag ha ett VVV-liv! (volvo, villa, vovve) Såhär är jag som person och har varit så långt tillbaka jag kan minnas. Det jag kom att tänka på var att det säkert finns fler som har den här mentaliteten bland oss som har "matproblem"...Jag får bara den känslan, har jag rätt?
Kommentarer
Trackback
