Strawberrycheeks

Är inne på min sista vecka i London nu. Nu känns det verkligen att man snart kommer lämna den här underbara staden. Jag gör saker jag gjort i över nio månader för sista gången och det känns bra märkligt. Bara en sådan sak som att gå en promenad i parken eller handla matvaror gör mig sentimental. Fan vad jag kommer sakna det här livet. Igår var sista utekvällen (vilken var underbar, prata med en skön fallskärmsintruktör(!) halva kvällen) och idag är sista måndagen som bofast i London - någonsin?

Kommer kännas konstigt att komma hem. Jag undrar bl.a. vad är det för plats jag kommer komma hem till, har de andra ändrats lika mycket som jag? Är saker som förut? Vart ska jag börja ta tag i mitt "gamla" liv? London har blivit mitt hem nästan lika mycket. Språket var väl aldrig något problem, även fast flytet har förbättrats. Jag kan gatunamnen, när Tesco stänger på söndagar och så har jag ju fått en hel del bekanta som bor här. Bara känslan av att titta åt "rätt" håll när man går över gatan (är van med vänstertrafiken nu) eller att slänga fram svenska kronor när man handlar tror jag till en början kommer kännas ovant. Vad vet jag. Jag tänker för mycket.

Blandade känslor beskriver nog min hemfärd bäst. Trots allt härligt jag har varit med om har det varit väldigt tufft emellanåt. Det var här min ätstörning (eller vad man ska kalla det?) tog fart på riktigt. Ensamheten och alla krav gjorde det möjligt. Ibland tänker jag på hur mitt liv och jag som person skulle varit om jag inte satte mig på det där flygplanet med destination London förra sensommaren.

Äh, det här blev ju ett konstigt inlägg, kanske svårt för er att sätta er in i vad jag tänker men jag behövde verkligen få ventilera dessa tankar. Mycket som far runt i skallen just nu...
 
Imorn ska jag handla upp mina sista pund!