Strawberrycheeks

Det ligger en kanelbulle på bordet brevid mig. Den är nybakad och doftar sådär underbart gott som bara nybakade kanelbullar kan göra. Doften fyller hela rummet, det finns ingenstans att undkomma den. En kompis kom in med den och sa att hon hoppades den kunde få mig att må lite bättre. Så gulligt av henne. Så otroligt fel av henne. En kanelbulle är det sista som skulle få mig att må bättre just nu.

Jag sa sanningen, "jag mår illa och vill inte ha den, tack ändå". Okej, men jag lämnar den här på bordet om du skulle ångra dig sa hon då och lämna mig ensam med kanelbullen. Så här ligger den nu, och doftar. Jag vågar knappt titta på den. Om jag håller ögonen på den för länge är jag rädd att den ska trollbinda mig, locka mig att sätta tänderna i den. Dess ljuvligt varma innanmäte med det knapriga pärlsockret har lurat mig förut. Jag ska vara stark den här gången.

Edit: Kanelbullen ligger nu i papperskorgen dränkt i sminkborttagning. What a waste.