Strawberrycheeks

Har märkt att jag sällan/aldrig gråter längre. Fast jag är mer eller mindre ledsen alltför ofta. Jag undrar vad det beror på, jag har i och för sig aldrig varit en sådan som gråter mycket eller offentligt, tycker det är pinsamt. Jag vill inte visa mig svag för andra. Men när mamma var här och hälsade på grät jag mycket - och det var en sådan lättnad! Att bara få bli omkramad och gråta i hennes famn är bland det underbaraste som finns. Jag skulle vilja få gråta på det sättet igen, det kändes så bra efteråt. Som att en spärr hade släpts, ångesten hade lättat och saker såg inte allt för illa ut. Som om det onda rann ut och lämnade kroppen tillsammans med tårarna. 

 Ibland när jag är som djupast nere i skiten får jag andningssvårigheter och blir varm, men några tårar kommer aldrig. Kanske kan jag inte slappna av tillräckligt för att lätta på tårkanalerna, jag vet faktiskt inte vad det beror på. Inte ens när jag är ensam och vet att ingen skulle se eller höra mig kan jag gråta - jag har försökt! Det ni, jag kan inte ens gråta ordentligt, hur sorlig är inte jag.