Strawberrycheeks

Gick och smygvägde mig imorse - och ja! vikten är fortfarande under sextio, 59.7 närmare bestämt. Har som mål att gå ner minst ett kilo till söndag, även om det skulle vara nice och väga ett blankt 58.0. Det är inte ett orealisktiskt mål.

Jag var faktiskt och prova kläder igår. Jag gör det ibland som ett "wake up call" för då får jag det svart på mitt hur fet jag är. Vågen kan visa vattenvikt men byxstorlekarna brukar inte ljuga. Inte de gigantiska provrumsspeglarna heller. Det tar emot att berätta det men str 28 i jeans är vad jag drar just nu. Provade ett par 27:or men de fick jag inte igen över magen, jävla dallerberg - mitt största komplex. Prövade shorts och en kjol i str 36 också. De gick igen men bara precis. Ganska mycket "muffintop" på shortsen nu när jag tänker efter, hade inte velat sätta mig ner i dem...

Sen när jag går hem i regnet, skamsen och förnedrad över hur fet min kropp är så kan jag inte låta bli att känna mig som ett stort ärkesvin då jag går förbi uteliggarna som ligger ihopkurade på gatan. Dessa stackars människor som knappt äger mer än vad de har på kroppen, de har riktiga problem! Jag är bara någon bortskämd svensk tjej som är besatt av min vikt, något som är mer eller mindre självförvållat. Jag har egentligen ingenting att klaga över. Jag har någonstans att bo (I London t.o.m!), jag har pengar så jag klarar mig, jag har människor som bryr sig om mig och såklart - mat för dagen.

Då jag jämför mig med dessa människor känner jag mig jävligt usel. Jag förtjänar inte att klaga på livet, inte så "bra" som jag har det. Men sen beror allt förstås vad man jämför med och jag jämför mig inte precis med uteliggare till vardags. Det brukar bli nått åt Supermodelhållet istället och DÅ kan jag gått och väl tycka att jag är jävligt misslyckad. Det känns skönt att veta att allt kan bli bättre i alla fall...