Strawberrycheeks

Satt på MSN med pojken min och klagade över att jag fått bebisspya i håret. Då säger han:
- Det är väl inget, det borde ju du vara van vid!
Jag fryser till, tar mod till mig och frågar "Varför borde jag vara det?"
- Så som du festar i London kan jag tänka mig det haha :P
Jag känner mig lättad, samtidigt som jag går sönder en bit innuti min själ.
Om han bara visste hur van jag är med spya i håret...

Det här är ett praktexemplar på när det är som jobbigast att behöva ljuga för de man älskar mest. Det gör så ont, samtidigt som jag vet att jag aldrig skulle vilja att de visste vad jag är kapabel till att göra bakom stängda dörrar. Jag skäms något så hemskt och vill inte bryta ner den fina yta jag har gentemot dem. Jag vill inte acceptera att det är en del av mig. Då är jag hellre något bättre. Den duktiga dottern. Den lättsamma kompisen. Den fina flickvännen.



Visst låter det mycket bättre än "Den vilsna bulimikern" ? Jag hatar att jag lever med en fasad, men det är den enda vägen. Känner ni igen er?