Strawberrycheeks

Jag har just slagit mitt rekord i hur långt jag sprungit utan att stanna - någonsin. Hela min runda i parken sprang jag och när jag kom fram till stället jag brukar strecha på var jag tomatröd och hade andningssvårigheter. Men jag var lik förbannat vid liv. Man måste lida lite för att känna att man lever på riktigt, det tycker jag i alla fall.

Fem minuter in på min runda var mina brallor nere vid låren på mig och de är för tighta för att dra upp. Och ja, man såg mina "knickers" och min feta röv  som dallrade i sprången. Men jag bet ihop och försökte att inte få ögonkontakt med de människor som stirrade på mig, aldrig att jag skulle stanna för en så simpel sak som att dra upp byxorna, jag hade bestämt mig för att spräcka mitt rekord och därmed basta.

En rolig sak hände på hemvägen, på tal om ingenting. Jag lunkade hem, fortfarande tomatröd i fejan och med poden på hög volym när jag stannas för hundrafemtioelvte gången och blir frågad om vägen. De frågar på engelska om närmsta vägen till tunnelbanan och jag svarar kvicksnabbt innan jag ens hinner tänka, så van är jag vid det. Det var först när de sagt tack och gått sin väg som jag insåg att deras engelska hade en tydlig svensk accent. De måste varit svenskar. Knäppt att vi pratat engelska med varandra när vi båda är svenskar. Eller är det bara jag som finner det ironiskt?

Ska iväg nu till ett par vänner. Jag propsar på att dra ut de och köra lite badminton men vad säger de då? "Vi sitter och kollar på en film (mitt på blanka dan när solen skiner) och skulle vilja se klart, föressten, kan du köpa med glass när du kommer?" Eum..ja visst. Helvete, skulle behöva en ortorexiskt kompis här, så man gjorde nått vettigt om dagarna. Jag tänker i alla fall inte äta någon glass.

Stay Strong Darlings