Hon sa ORDET
Då sa hon det. "Du lever något slags asketiskt (jag försöker till varje pris undvika att äta tillsammans med andra) bulimi-liv när du försöker undvika vissa maträtter (bröd, pasta, ris...) och späker dig med glass och annat för att du går omktig och är hungrig. Du kan inte fortsätta såhär".
Jag flippa totalt när hon nämde ordet bulimi. Hon är den som kommit närmast min stora hemlighet. Men sen när jag fråga henne vad hon tror är på tok svara hon med att hon inte vet eftersom jag aldrig säger något. Hon vet bara att det "är något som är förändrat hos hennes en gång så glada flicka sen jag kom tillbaka från London". Jag grät och grät...Och hon tröstade mig, lovade att ställa upp och stötta mig, att alla går igenom jobbiga perioder i livet och att jag inte var misslyckad (som jag mellan hulkningarna uppredade som ett mantra). Så nära att berätta om hela bulimi-skiten har jag aldrig varit. Jag tänkte flera gånger att nu är det lika bra att berätta allt, hon kanske redan misstänker det ändå. Hon sa ju ordet!
Men i efterhand tror jag hon inte tänkte efter när hon utbrast den där hemska meningen, hon sa inget mer om det. Jag vet inte hur jag ska bete mig nu när hon har fått bekräftat att nått är galet med mig. Jag har lovat att söka hjälp eftersom jag envisades med att inte berätta något för henne. Jag klarar bara inte av det. Jag skäms ända in i märgen och att totalt rasera bilden av den goda dottern till den bulimiska dotterna är mer än jag förmår. Jag vill inte. Jag förnekar det fortfarande själv ibland. "Allt är bra, jag bara spyr ibland, alla har sina egenheter. Det är bara en fas, det går över, det är inte så farligt". Så tänker jag ofta. Men när hon sa det, usch vad hemsk det var. Att höra det högt och av någon annan. Av min mamma. Riktat mot mig. Så otroligt knäckande...
Knäckande kanske, men också lite skönt, eller hur? Det låter som din mamma reagerade med oro och omsorg - inte alls med nån känsla av "va? hur kan du göra så här mot mig???".
Jag känner så himla väl igen det där med att man vill vara den perfekta dottern, och att det värsta man kan tänka sig är att den bilden raseras. Men nu när jag har egna barn kan jag LOVA dig (verkligen verkligen LOVA) att mammor har inte såna krav på sina barn. Mammor vill att barnen ska bli LYCKLIGA. Sen kan mammorna bli ledsna om de ser att barnen inte mår bra, men de blir INTE besvikna över att barnen inte är perfekta.
Jag tycker inte du behöver grubbla så mycket på om du ska berätta om själva bulimin eller inte. Nu har du börjat öppna dig, och din mamma har börjat förstå att allt inte är toppenbra, och det är väl bra nog?
Hoppas hon & du kan komma närmare av detta. Lycka till!
Kram,
Malin
ush vad jobbigt! Nästan som om man vore en mördare och bevisen ställs emot en och man kan inte längre fly. Men kände du dig ändå inte lite lättad efteråt? Det är ju så jobbigt att bära allting inom sig. Nu har du ändå berättat lite, då är det lika bra att bara berätta ALLT. Det känns som ett steg i rätt riktning. Och du ska absolut inte behöva skämmas. ta hand om dig.
gillar din blogg! :) kram
