Holding my breath for the weekend
Fredag idag. Den dagen alla går och längtar efter under veckan för det innebär helg med mys, filmtittande och goda middagar. För mig är fredagen full av blandade känslor. Jag tycker såklart också om att vara ledig, umågs med nära och kära och slippa tidigara mornar. Men samtidigt så känns det väldigt osäkert. Veckodagarnas rutiner åker ut genom fönstret, och det kastar mitt trygga inrutade liv ur balans.
Om jag inte själv stoppar mig, eller maten hinner tar slut så kan jag äta mer eller mindre konstant hela tiden under en helg. Sena stora frukostbjudningar som en timma senare avlöses av en lunch på stan som sen blir en fika. Sen är det dags för den storslagna helgmiddagen med potatisgratäng, entrecote, såser och sallader som flödar på bordet. Efter det följer desserten i form av glass eller något ännu värre(?) Till råga på allt detta bullas det upp med godis och snacks när hyrfilmen ska sättas på och jag finner mig själv sitta och smaska på lösgodis ända in på småtimmarna och min redan överfulla mage vrålar åt mig att sluta misshandla min kropp som är på bristningsgränsen och snart spyr självmant.
Värst ändå är att jag oftast är tillsammans med pojken under helgerna och då finns det ingen tid för att falla på knä inför porslinsguden. Känns lagom frächst att pussa på någon när man just har vänt magen ut och in och jag kan absolut inte riskera att han får nys om min allra mörkaste hemlighet. Han skulle aldrig förstå.
Nu är tack och lov inte varje helg som skräckexemplet ovan, men bortsett från den helg jag låg inne på sjukhuset slutar måndagsvägningen alltid på plus jämfört med fredagen. Alltid. Och jag är så djävulskt trött på det. Trött på mig själv som inte kan styra min fingar bort från godisskålen, trött på att känna magen arbeta för fullt när den egentligen borde kurra av hunger. Trött på att se de höga siffrorna på vågen skratta mig i ansiktet på måndagmorgon varpå jag bryter ihop och stirrar apatiskt in i väggen medans mamma bankar på dörren om att hon måste få komma in och borsta tänderna.
Om ändå att hinna borsta tänderna var mitt största problem en måndagmorgon.
Om jag inte själv stoppar mig, eller maten hinner tar slut så kan jag äta mer eller mindre konstant hela tiden under en helg. Sena stora frukostbjudningar som en timma senare avlöses av en lunch på stan som sen blir en fika. Sen är det dags för den storslagna helgmiddagen med potatisgratäng, entrecote, såser och sallader som flödar på bordet. Efter det följer desserten i form av glass eller något ännu värre(?) Till råga på allt detta bullas det upp med godis och snacks när hyrfilmen ska sättas på och jag finner mig själv sitta och smaska på lösgodis ända in på småtimmarna och min redan överfulla mage vrålar åt mig att sluta misshandla min kropp som är på bristningsgränsen och snart spyr självmant.
Värst ändå är att jag oftast är tillsammans med pojken under helgerna och då finns det ingen tid för att falla på knä inför porslinsguden. Känns lagom frächst att pussa på någon när man just har vänt magen ut och in och jag kan absolut inte riskera att han får nys om min allra mörkaste hemlighet. Han skulle aldrig förstå.
Nu är tack och lov inte varje helg som skräckexemplet ovan, men bortsett från den helg jag låg inne på sjukhuset slutar måndagsvägningen alltid på plus jämfört med fredagen. Alltid. Och jag är så djävulskt trött på det. Trött på mig själv som inte kan styra min fingar bort från godisskålen, trött på att känna magen arbeta för fullt när den egentligen borde kurra av hunger. Trött på att se de höga siffrorna på vågen skratta mig i ansiktet på måndagmorgon varpå jag bryter ihop och stirrar apatiskt in i väggen medans mamma bankar på dörren om att hon måste få komma in och borsta tänderna.
Om ändå att hinna borsta tänderna var mitt största problem en måndagmorgon.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Stay strong :)
Postat av: Em
jag vet precis vad du menar med helgångesten. jag lever själv. bor själv. ändå rubbar det rutinerna så in i helvete. hoppas helgen går bra för dig. styrkekramar!
Trackback
