Strawberrycheeks

Besöket på undomsmottagningen var jobbigt. Jag bestämde mig för att inte ljuga om min mensfrånvaro men i efterhand är jag osäker på om det verkligen var så himla smart. Jag fick inte ut något recept just därför att jag inte har regelbunden mens. Istället boka hon ett möte med en läkare dör att försäkra sig om att det inte är några allvarliga orsaker till mitt "tillstånd". (Min tanke just då: är bulimi en nog allvarlig orsak?)

Ju längre jag satt där och korsförhördes desto mer löngner bubblade ut ur mig i ren desperation. Jag ljög bland annat och sa att jag är två centimeter kortare och tre kilo tyngre än vad jag egentligen är. Detta fast jag inte ens är underviktig (BMI på ca 19) men jag ville ha breda marginaler så hon inte misstänker något. Jag såg nog hur hon granskade mig..
Jag drog även till med stresskortet och sa att omställningen från att ha bott i London till att komma hem igen kan ha bidragit. Hon verkade köpa det. Jag förklarade även att jag har haft längre uppehåll förut (vilket är sant) och att jag mår bra i övrigt och inte har några andra sjukdommar eller hormonella rubbningar. 

Men trots denna utläggning om hur hiiiimla bra jag mår tyckte hon det ändå var nödvändigt att jag ska träffa en läkare och genomgå en undersökning. Usch, jag vill verkligen inte! Jag funderar på att säga att min mens kommit tillbaka så att jag kan få den där jävla p-ringen och slippa alla dömmande blickar och jobbiga frågor. Jag hatar att dölja saker och vara oärlig.

Efter besöket köpte jag lösgodis som jag moffa i mig tillsammans med en hemmagjord hamburgare, yoghurt och stekta äppelskivor med kanel och grädde. Spydde. Blev hungrig igen. Gick ner till kiosken och köpte en magnum och naturgodis. Sommnade på soffan innan jag han spy, vaknade upp fyra timmar senare av att mamma smällde igen dörren och fick snabbt fart på benen och drog till mig min forskningsmetodikbok så att det skulle verka som om jag läste. Jag har min första tenta på fredag och är hur nervös, orolig, spänd och ångestladdad som helst. Det måste gå vägen.

För övrigt gick jag och hämtade tidningen så fort jag öppnat ögonen imorse och satt i min fortfarande varma säng och läste första delen i SvD:s serie om kroppsideal. Tyckte den fick med mycket bra och jag kommer ha ännu en bra anledning till att kravla mig upp från sängen imorgon också.

Ta hand om er! (eller försök att inte förstöra er allt för mycket i alla fall)