Strawberrycheeks

Tack för alla råd och kommentarer när det gäller min farmors begravning, har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra. Det brukar bli att jag skjuter och inte tar tag i saker som jag tycker är jobbiga...

Kvällen hade jag tänkt spendera med min kursbok och lite naturgodis, sådär lagomt som vanliga människor gör. Jag har fått för mig att de unnar sig något extra ibland, t.ex om man sitter med sin tjocka kursbok en lördagkväll istället för att fira sin barndomskompis 20-årsfest på Berns. Men det blev inte lite naturgodis. Det blev 3 hg. Och en påse sura soda flaskor. Och en skål glass med skivad banan och valnötter. Allt detta förtärdes efter middagen som bestod av potatisgratäng och fläskfilé. Så ni förstår att jag gick över gränsen för vad en normal människa skulle "unnat" sig.

Så jag gick till skamvrån och började riva i halsen tills det kom upp blodblandad glassnaturgodissodanapps-sörja. Föressten, soda nappar är på tok för sura för att äta en hel påse av, min tunga känns som ett sårigt sandpapper som svider vid minsta lilla beröring. Och halsen är det dåligt med också, börjar på allvar känna av effekterna av de här destruktiva vanorna. Jag är ingen näktergal men o som jag älskar att sjunga! Eller iaf tralla och nynna på visor. Jag är visornas okrönta drottning, kan nästan alla Wreeswijk och Winnerbäck-visor som någonsin gjorts. Men nuförtiden håller inte rösten för ens en liten visa. Den är raspig och hård och det värker i halsen såfort jag tar i lite. Men vad gör det när själva lusten till att nynna på någon gammal visa inte längre finns?

Min högra hand bär märken av alla vändor till toaletten. Huden är torr och knogarna på pek- och långfingret har röda märken. Fastän jag tvättar med tvål efteråt sitter den unkna lukten av magsyra kvar på fingrarna. Jag är livrädd att någon annan än jag ska känna den. Eller kommentera varför nagelbanden ser så nariga ut på de tre högerfingrarna och inte på resten.

Och så tänderna. Jag som var så stolt över mina tänder när tandställningen äntligen åkte av. Millon dollar smile. Men nu är de missfärgade och emaljen börjar sakta lösas upp. Det ilar i mina en gång så fina gaddar. Jag ler inte lika ofta som förut. Jag har mina skäl. Jag har börjat tappa mera hår också. Det är som halva kallufsen sitter i borsten på morgonen. Ringarna under ögonen blir allt svårare att täcka med concealern, det räcker inte med att sova åtta timmar om man har en trött och sargad själ. Det blir allt svårare att dölja spåren. Jag känner mig som en skadad hjort på höstjakt.

Jag skäms så för vad jag gör mot mig själv - både fysiskt och psykist. Men jag förmår mig inte att vakna ur mardrömmen.