Strawberrycheeks

Ett slag är förlorat, en vecka som slutade på plus.

Det känns som om jag skrivit om alla tjockhetskänslor som finns. Jag har upplevt framgång och nederlag, ångest och glädjeryck. Jag känner mig som en trasdocka som dras mellan hopp och förtvivlan i väntan på att vågen ska visa de siffror jag vill se. I väntan på att spegelbilden ska visa slanka linjer istället för dallrande fläsk. I väntan på att känna mig tillfreds med mig själv som människa. Nöjd.

När sker detta? Är min önskan att bli smal starkare än mitt begär att äta en banan och sedan få skuldkänslor och spy? Både ja och nej. Vissa dagar är jag självkontrollens drottning som äter kolhydratsfri kost och springer 7 km medans jag andra dagar vräker och kräker och går under av ångestattacker. Jag har varit på topp och tappat 4 kilo på en vecka men jag har också krälat på botten av självärdighetsskalan genom att cykla ut i skogen med en matssäck bestånde av godis, bakelser, kakor och chips som jag tryckt i mig, spytt upp och sedan täckt med granris och skamsen skyndat därifrån.

Det känns som jag provat alla metoder och alla dieter som någonsin uppfunnits men jag stor fortfarande kvar med en kropp fylld av extrakilon, skam och frustration. Det har gått ett par dagar nu då jag inte orkat följa någon speciell metod eller diet - och så klart har jag gått upp i vikt. Jag känner en hopplöshet, vet inte vad mitt nästa steg i detta krig ska bli. Är det här mitt liv, ska jag hålla på såhär till jag är för gammal för att böja mig över toastolen? Hopplösa liv.

Men det finns anledningar som håller mig kvar på krigsstigen. Jag ska till Thailand om 2 månader och då går det inte an att ligga på stranden som en blek val. Jag ska även upp till släkten till jul och jag vill inte att jag tjockat på mig sen i somras så att de märker det. Sen mår jag så bra av att prova kläder som jag kan ha i små storlekar fast ändå sitter snyggt. Och jag älskar att jämföra mig med andra tjejer, särskilt på krogen, och blir överlycklig om jag har smalare ben än dem. Ibland har jag faktiskt det. Dessa små saker håller min låga tänd och jag hoppas att det finns nog med virke för att hålla den vid liv.

Än är inte stidsyxan begraven, jag ska bara ändra min krigsstrategi.