Strawberrycheeks

Har legat på sjukhuset i flera dagar nu, kom hem igår. Jag hatar att ligga på sjukhus. Inte så mycket för att de kommer tio över fem på morgonen och ska ta blodprover, blodtryck, temp och puls utan mer för att det är så sjukt tråkigt. På 4 dagar gick jag inte utanför rummet utan pendlade mellan sängen och toaletten med droppställningen på släp. Jag ville inte äta första dygnet, matlusten är inte särskilt hög när man har 40 graders feber. Nästa dag fick sockerlösning i droppet och grät och fick världens ångest när jag tänkte på att jag fick socker pumpat rakt in i blodet, jag ville bara dra ut nålen och slänga sockerdroppet ut genom fönstret. Jag låg ändå bara i min säng och slöa, vad skulle jag med den energi till?

De följande dagarna beställde jag mat och jag la i små näsduksinpackningar som fick åka på avloppsexpressen. Aldrig att jag tänkte äta den där äckliga, näringslösa, mikrouppvärmda maten när jag knappt lyfte ett finger om dagarna. Nektariner och läkerol duger bra. Det var mest för att ge sken om att jag mådde bra  och åt ordentligt som jag beställde mat, de köpte min bluff med hull och hår. Inga fler dropp med sockerlösning tack.

Jag var tvungen att mäta och väga mig och kan konstatera att längden har gått upp och vikten ner. Jag är visst 1/2 cm längre än tidigare, alltså 169,5. Känns dock lite surt att inte ha den där extra halvcentimetern, 170 cm är jämt och bra. Imorse visade vågen 53.1, kändes "lättande" och nu är det inte långt kvar till 50-kilosmålet. Jag vill!

BTW...får jag inte kombinera min antibiotika med mjölkprodukter, så det blir 10 mjölkfria dagar. Får se om det går, jag är mjölkprodukternas okrönta drottning i vanliga fall.