Strawberrycheeks

Min mamma har gått med viktväktarna. Det är med blandade känslor som jag tittar i broschyrerna som informerar om points och en allsidig kost. Säkert hälften av vad de anser som "nyttig" mat är totalt bannslyst för mig, om man bortser från hetsmat. Vem tror ärligt att man går ner i vikt när man t.o.m får äta glass till dessert efter en köttgryta med potatisgratäng och gräddsås? - I sure don't.

Imorse vägde hon in sin startvikt på vågen hemma som vi har undanstoppad i ett skåp (men som jag tyst plockar fram varje dag för att väga mig på) och gissa om jag vart chockad när det visar sig att hon väger 94 kilo. NITTIOFYRA kilo! Jag vet att hon är tjock men hennes BMI hamnar på 31, vilket klassas som FETMA. Hon skulle behöva gå ner nästan 20 kilo för att få ett BMI under 25. Jag hade knappt hämtat mig från chocken när hon säger att det minsann är min tur att ställa sig på vågen.

VA!? ALDRIG I LIVET!!! utbrister jag och hon blir lite konfundersam när jag ger en så stark rektion, men proppsar verkligen på att jag måste väga mig - hon vill absolut veta vad jag väger. Det har inte du med att göra börjar jag nästan skrika och hon frågar varför jag tar så illa vid mig. Jag vill nämnligen absolut inte att hon ska veta vad jag väger för hon skulle nog tycka det var för lite, trots att jag tycker det är på tok för mycket. Jag drar till med att jag inte vill veta vad jag väger och efter en lång tids övertalande får hon godta att min vikt för henne förblir ett mysterium. För er andra kan jag berätta att jag imorse vägde 54.3 - uppgång på 3 hg....

Det var verkligen obehagligt att hon så bestämt ville veta min vikt, ett tag trodde jag nästan hon inte skulle släppa ut mig från badrummet förens jag ställt mig på helvetesmaskinen. Jag var nära att bryta ihop, jag märker att hon börjar se igenom mina lögner och mina speciella matritualer. En dag äter jag jag en halv biff för att nästa äta 1 liter italiensk lyxgräddglass. Hon börjar förstå att något inte står rätt till - och det skrämmer mig något enormt.