I came through
Helg från helvetet, trodde aldrig att jag skulle orka mig igenom den och fortfarande andas. Än mindre än att jag skulle sova brevid mammas trygga famn och ha berättat det jag hållt inom mig så länge. Min nattsvarta hemlighet - hon vet allt. Hela söndagen var bara gråt och ärliga samtal mellan hulkningarna. Så otroligt jobbigt, men o så värt det!
För första gången känner jag mig så lätt, även om vågen nog har en annan synpunkt i den frågan. Men det skiter jag fullständigt i just nu, vill kasta det fanskapet åt helvete!
Fy fan vad jag hatar vågen - och älskar min mamma!
Je suis ridicule
Det är det mest passande sätt att beskriva mig. Jag är ett stort jävla skämt. Jag duger åt exakt ingenting och så länge som jag proppar i mig mat kommer inte det förbättras. Jag är ett misstag till människa, ett moster och äckel som i bästa fall inte förpestar andras liv utan lyckas hålla det inom mig. Ingen ska behöva känna medlidande för mig.
Jag förtjänar inte något eller någon och ingen förtjänar att kännas vid mig. Jag för bara med mig elände, en vidrig vandrande farsot som tar död på allt vad glädje heter. Digerdöden verkar mysig i jämförelse med mig, jag är äkligare än tio tusen varfyllda bölder som plågar de stackars männisorna som råkar befinna sig i min omgivning. Den enda skillnaden är att denna Digerdöd är utklädd. En varg i fårkläder. Jag duger inte till att leva, men är för svag för att ha ihjäl mig.
Jag var så jävla nära att göra slag i saken och få slut på eländet i torsdagskväll. Jag orkade inte mer, förstod inte varför jag fortsätter kämpa när jag ändå bara förstör för mig själv. Min mamma tycker att jag äter för mycket. Hon vet ingenting. Jag förmodde dock inte göra något, utan ramla ihop på golvet och låg där i vad som kändes en evighet. Jag har aldrig upplevt sådan ångest förut och den känslan är bland det läskigaste jag varit med om. Snacka om handfallen.
Varje sekund kändes som en evighet. Ett helt liv av plåga som aldrig tog slut och ständigt lidande. Ett utrymme som var mörkt och blev mindre för varje livslång sekund. Jag krävdes innifrån, jag dog sakta inombords. Ingen ser mitt svarta hål som slukar allt jag är och en gång var. Tillslut finns ingenting, ingen luft, inga känslor, ingen själ. Bara ett stort tomrum.
Jag förtjänar inte något eller någon och ingen förtjänar att kännas vid mig. Jag för bara med mig elände, en vidrig vandrande farsot som tar död på allt vad glädje heter. Digerdöden verkar mysig i jämförelse med mig, jag är äkligare än tio tusen varfyllda bölder som plågar de stackars männisorna som råkar befinna sig i min omgivning. Den enda skillnaden är att denna Digerdöd är utklädd. En varg i fårkläder. Jag duger inte till att leva, men är för svag för att ha ihjäl mig.
Jag var så jävla nära att göra slag i saken och få slut på eländet i torsdagskväll. Jag orkade inte mer, förstod inte varför jag fortsätter kämpa när jag ändå bara förstör för mig själv. Min mamma tycker att jag äter för mycket. Hon vet ingenting. Jag förmodde dock inte göra något, utan ramla ihop på golvet och låg där i vad som kändes en evighet. Jag har aldrig upplevt sådan ångest förut och den känslan är bland det läskigaste jag varit med om. Snacka om handfallen.
Varje sekund kändes som en evighet. Ett helt liv av plåga som aldrig tog slut och ständigt lidande. Ett utrymme som var mörkt och blev mindre för varje livslång sekund. Jag krävdes innifrån, jag dog sakta inombords. Ingen ser mitt svarta hål som slukar allt jag är och en gång var. Tillslut finns ingenting, ingen luft, inga känslor, ingen själ. Bara ett stort tomrum.
Breaktrough
Nu händer det grejer här, och jag menar inte nödväntigtvis med vikten, den står kvar på envisa 55.3. Sorligt och pinsamt att erkänna, men jag har bara mig själv att skylla.
Däremot händer det desto mer uppe i huvudet och jag har tagit en rad beslut som förhoppningsvis kommer sluta gott. Kanske är dessa de första stegen för att bli frisk? Allting tyder på det...Så jag är lite mer hoppfull nu, och det gäller även vikten. Vilken dag som helst nu är jag redo för 54:an...fan, så svårt ska det väl ändå inte vara?!
Däremot händer det desto mer uppe i huvudet och jag har tagit en rad beslut som förhoppningsvis kommer sluta gott. Kanske är dessa de första stegen för att bli frisk? Allting tyder på det...Så jag är lite mer hoppfull nu, och det gäller även vikten. Vilken dag som helst nu är jag redo för 54:an...fan, så svårt ska det väl ändå inte vara?!
