Andra om ätstörningar
Vi satt i vår seminariegrupp och pratade om olika incidenter kopplade till turistdiarée och magsjuka idag. När en tjej berättade om hur hon hade vart magsjuk och spytt i en buske utbrast hon "Åh guuud det var så skönt att få upp det" när nästa tjej plötsligt sa hur skönt det var att spy när man mådde illa.
Innan jag hade hämtat hakan från golvet gled vi in på hur en tjej hade läst en blogg där hon tipsade andra hur man ska spy och vad som är bäst "spymat". Genast blev stämningen allvarlig och de pratade om hur de känner personer som har haft ätstörningar och fått höra om deras "sjuka beteende". En tjej kände en bekant med bulimi som brukade spy på toaletterna i biblioteket eftersom dessa låg i källaren och knappt någon var där. En annan berättade om hur en tjej i klassen inte åt skolmaten och svimmade på gympalektionerna. "Hon var äckligt smal, jag fattar inte att hon tyckte det var snyggt". Deras tonläget var ömson nedsättande, ömsom beklagande och ömkande. Jag svalde hårt.
Under hela samtalet satt jag tyst, nervöst fingrande på min penna i hopp om att de skulle börja prata om något annat. Helst hade jag velat säga emot dem, försöka förklara för dem hur "vi" känner oss och stå upp för alla ätsörda. Jag ville skrika att det är en psykisk sjukdom och att det egentligen inte har något med hur smal man är, fattar ni trögt eller!
Men jag vågade inte. Det kändes som om de skulle se rakt igenom mig, och dömma ut mig som en såndär som är "sjuk i huvudet". Jag är livrädd för att bli påkommen, min värld skulle rasa samman. Får aldrig avsöja mig själv, inte ens väcka misstankar.
Det intressanta var ändå att få mina aningar bekräftade och höra vad andra tycker om ätstörda personer. De återkommande var att de tyckte det var hemskt att vara "supersmal" (som om alla med ätstörningar är supersmala, think again!) och att dessa stackars människor säkert måste haft en traumatisk uppväxt eller genomlidigt en hemsk upplevelse.
Det är inte så himla glasklart. Ätstörningar kan komma i lika många skepnader som det finns godissorter, alla ätsörda är inte supersmala, 16-åriga tjejer även om det är dessa är överrepresenterade. När ska människor sluta dömma?
Innan jag hade hämtat hakan från golvet gled vi in på hur en tjej hade läst en blogg där hon tipsade andra hur man ska spy och vad som är bäst "spymat". Genast blev stämningen allvarlig och de pratade om hur de känner personer som har haft ätstörningar och fått höra om deras "sjuka beteende". En tjej kände en bekant med bulimi som brukade spy på toaletterna i biblioteket eftersom dessa låg i källaren och knappt någon var där. En annan berättade om hur en tjej i klassen inte åt skolmaten och svimmade på gympalektionerna. "Hon var äckligt smal, jag fattar inte att hon tyckte det var snyggt". Deras tonläget var ömson nedsättande, ömsom beklagande och ömkande. Jag svalde hårt.
Under hela samtalet satt jag tyst, nervöst fingrande på min penna i hopp om att de skulle börja prata om något annat. Helst hade jag velat säga emot dem, försöka förklara för dem hur "vi" känner oss och stå upp för alla ätsörda. Jag ville skrika att det är en psykisk sjukdom och att det egentligen inte har något med hur smal man är, fattar ni trögt eller!
Men jag vågade inte. Det kändes som om de skulle se rakt igenom mig, och dömma ut mig som en såndär som är "sjuk i huvudet". Jag är livrädd för att bli påkommen, min värld skulle rasa samman. Får aldrig avsöja mig själv, inte ens väcka misstankar.
Det intressanta var ändå att få mina aningar bekräftade och höra vad andra tycker om ätstörda personer. De återkommande var att de tyckte det var hemskt att vara "supersmal" (som om alla med ätstörningar är supersmala, think again!) och att dessa stackars människor säkert måste haft en traumatisk uppväxt eller genomlidigt en hemsk upplevelse.
Det är inte så himla glasklart. Ätstörningar kan komma i lika många skepnader som det finns godissorter, alla ätsörda är inte supersmala, 16-åriga tjejer även om det är dessa är överrepresenterade. När ska människor sluta dömma?
Kommentarer
Postat av: Tant Malin
Åh vad jag känner igen mig i det där. Så ofta hör jag kommentarer som typ "varför äter de inte bara lite mer, de ser ju helt förskräckliga ut! Så där smal vill väl ingen vara?" - eller "varför äter du inte bara lite mindre om du vill gå ner i vikt?". Världen är full av ovetande!!!
Trackback
