Strawberrycheeks

Jag vet inte hur länge jag orkar spela med längre, jag är på bristningsgränsen varje dag, varje timma kämpar jag mig igenom för att inte göra något dumt. Och för vad? Smal blir jag inte, och inte lyckligare heller. Bara mer innåtvänd och misslyckad.

Det känns som livet är en stor skopa och jag ett paket glass som lämnats kvar på diskbänken, bortglömd för världen. Samtidigt som jag tynar bort i värmen kommer skopan ständigt och gröper ur mig. Tillslut  finns ingenting kvar mer än en sorlig rinnig pöl i botten som ingen vill ha. Så jag slängs i soporna, jag är inget mer värd än en stinkande gammal kletig glassförpackning.