Strawberrycheeks

Sitter här med den stora lådan med sommarkläder, det ska ju börjas i tid. Ångrar lite att jag tog fram den, skapar bara massa ångest. Har provat det mesta, drömt mig bort till ljumna kvällar och skrattande människor.

Men allt sitter åt helvete, jag ser ut som en blekfet flubber i det fladdriga blomtyget. Linnena är för blottande och de vita shortsen så säckiga att min rumpa ser ut att vara lika bred som en amerikansk motorväg. Det räcker liksom med det jag har redan.

Blev så uppgiven att jag gick och hämta en stor ikea-kasse och slängde plagg i den tills den blev överfull. Bort med skiten, jag vill inte ha det. Jag kan inte ha det, skulle skämmas ihjäl om jag gick ut sådär! Fattar inte vad jag tänkt tidigare sommar, och varför har ingen sagt att jag ser rent ut sagt förjävlig ut i små blommiga klänningar, bara daller överallt!

Det var skönt att kasta det mesta, men nu behöver jag tillföra en hel del till min sommargarderob. Har bestämt mig för att när jag når 52 kilo får jag köpa sommarkläder, då sitter de förhoppningsvis bättre också. Jag känner mig så ful och äcklig som jag ser ut nu, jag står inte ut att må såhär. Måste, måste, måste rycka upp mig och finna styrkan att gå ner i vikt.

MÅSTE!

Åh vad jag önskar att jag blev riktigt fysiskt sjuk. Att få ligga inlagd på sjukhuset totalt hjälplös och omhändertagen. Inte veta vilken dag det är eller vad klockan är. Inte orkar formulera en tanke, bara sova hela tiden och inte ha orken att tänka på morgondagen. Inte vilja äta något utan bara ligga där och tyna bort, samtidigt som alla är oroliga över mig och kommer med blommor och heliumballonger.

Helst skulle jag vilja bli sjuk i halsen, så att jag resten av mitt liv blev tvungen att bara dricka flytande föda. I samma veva skulle jag även vilja tappa smak och lukt, så att jag inte kände hur ljuvligt de nybakade kanelbullarna doftade. Slippa den frestelsen, bli befriad.

Jag vet att det kanske låter hemskt att önska sig sjuk när jag är fysiskt frisk och har massa potential att göra något vettigt med mitt liv. Men jag orkar inte, jag har ingen viljestyrka kvar. Bara apati och ångest.

Det skulle vara så underbart att somna in och inte behöva känna något länge.

Jag vet inte hur länge jag orkar spela med längre, jag är på bristningsgränsen varje dag, varje timma kämpar jag mig igenom för att inte göra något dumt. Och för vad? Smal blir jag inte, och inte lyckligare heller. Bara mer innåtvänd och misslyckad.

Det känns som livet är en stor skopa och jag ett paket glass som lämnats kvar på diskbänken, bortglömd för världen. Samtidigt som jag tynar bort i värmen kommer skopan ständigt och gröper ur mig. Tillslut  finns ingenting kvar mer än en sorlig rinnig pöl i botten som ingen vill ha. Så jag slängs i soporna, jag är inget mer värd än en stinkande gammal kletig glassförpackning.

Idag lämnar jag tonåren och blir 20 år. Kan inte fatta var tiden tar vägen. Hur hamnade jag här? På högskolan med långvarigt förhållande och ett år utomlands på nacken? Och just ja, en ätstörning på köpet. Det var ju nyss jag satt nere vid Norrvikens strand och drack tjuvade 5,2:or med kompisarna.

Då var alkohol något förbjudet, idag har jag lika mycket rätt att köpa en flaska rött som vilken förnäm vinfinsmakare som helst. Idag är det istället mat som är förbjudet. En fralla med ost och skinka blir i mina ögon till ett ångestframkallande begärligt dödsgift, något som jag aldrig skulle ens kommit i närheten av att tänka som 15-åring. Hur tiderna förändras.

Kanske skulle byta ut mitt matmissbruk mot sprit? Jag vet då i alla fall ingen alkis som är så tjock som jag, även om ölmagen kanske inte är så lockande. Nä fy fan, jag gillar inte ens att dricka, tycker bara om den där luddiga tillvaron då allt plötsligt blir lite mer tillåtet och allt lite mer fniss-vänligt. Godis är i alla fall gott de första två tuggorna inbillar jag mig.

Sen är det aldrig en god idé att byta ut en dålig vana mot en annan, vilken som nu skulle vara värst?

Jag har föressten sökt proffesionell hjälp nu och kommer inom snar framtid hamna på SCÄ. Skräckblandad förväntan är det minsta jag kan säga. Försöker att inte tänka på det utan ta en dag i sänder, går bra ibland men helgerna är jävliga. Mina sår på knogarna har nästan läkt nu i alla fall och jag borstar tänderna oftare om kvällarna än sköljer den med munskölj för att få bort kräklukten nu. Framsteg antar jag. Känner mig fortfarande mindre värd än dammet under sängen min.

Kämpa.