Vecka 1
Härlig start a lá hetsdrottningen. Inser att jag kommer komma försent till föreläsningen så jag gör en sats chokladpudding och äter den tillsammans med en tallrik glass och inlagda persikor. Känner att jag får plats med lite till så det blir 5 rostmackor med smör och skinka innan jag besöker toaletten.
Men tji fick jag, ingetning kommer upp och det slutar med att jag i desperation river upp halsen så jag börjar hosta upp blod istället. Bra start...
Men jag ska fan inte ge upp, ska träna som en tok för att nå mitt mål. Jag ser mig själv på en strand till sommarn, smal och skrattandes. Jag ser en rakryggad ung kvinna som lyckas med det hon tar sig för. Jag ser en hoppfull framtid.
Sara undrade hur lång jag var, ca 169 cm.
Startvikt: 56 kilo
Veckans målvikt: 55 kilo.
7 weeks, 7 kilos
Förra helgen var jag verkligen ner i skiten, 59 massiva kilon slängde vågen i ansiktet på mig. Nu jävlar ska det bli ordning på torpet, ett kilo i veckan är inget extremt, det klarar t.o.m. jag. Är GRYMT motiverad, nu jävlar!
v. 1 Måndag 19/1 - 56 kilo
v. 2 Måndag 26/1 - 55 kilo
v. 3 Måndag 2/2 - 54 kilo
v. 4 Måndag 9/2 - 53 kilo
v. 5 Måndag 16/2 - 52 kilo
v. 6 Måndag 23/2 - 51 kilo
v. 7 MÅNDAG 2/3 - 50 KILO
GYLLENE REGELN
Ingen alkohol
BELÖNINGAR
56 kilo - Hatar mig själv lite mindre
54 kilo - Hatar mig själv ännu lite mindre
52 kilo - Sitta smink/hårmodell
50 kilo - OK med mig själv?
Så ser det ut alltså. Jag är en sämst på att loosa vikt (eftersom jag är fetto) så jag tar gärna emot kommentarer och tips...anything really. Roligast skulle vara om någon joinade mig så man kan byta tankar, peppa varandra o.s.v. Någon intresserad?
Bit i det sura äpplet
Så tentan gick åt helvete, chansade på mer än hälften av frågorna och skrev ihop nått skit med fina formuleringar som de köper om jag har tur. Vart rejält försenad till jobbet, sällskapet skulle precis gå. Känner mig som en överflödig idiot där just nu eftersom jag inte kan något och ställer massa dumma frågor men jag hoppas att det ger sig. Tror ändå att det kan vara något för mig. Jag behöver det.
Så nu till dagens problem. Åt äpple och youghurt till frukost, sen fick jag hjärnsläpp och köpte lösgodis som jag stoppade in mig på tvärbanan. Efter att de sista godisarna slunkit ner började jag må lite småilla. Illamåendet höll i sig på jobbet och när jag påväg hem fick jag kvälvningar och uppstötningar. Så in i heeelvete äckligt. Rejäl spysmak var det, surt och jävligt. De där godisarna hade legat och mojsat till sig i magen ett par timmar och nu ville de upp. Jag har haft äckeluppstötningar ända sedan dess. Kan inte dricka och ej mindre äta något för då får jag rejäla uppstötningar, kan inte kontrollera dem.
Jag har aldrig fått såhär förut, men jag misstänker att det beror på godiset. Jag har inte ätit lösgodis och behållit det på hur länge som helst så kroppen är väl inte van antar jag. Åt inte ens särsklit mycket, ca 3 hg och det är ingenting jämfört med vad jag sätter i mig under en hets.
Varför dessa uppstötningar!?
Någon som varit med om något liknande, vad gör man åt det?
Usch, nu kom det upp lite igen....BLÄ!
This is the life
När det gäller bulimia nervosa finns det däremot större anledning att intressera sig för serotoninets roll. Man har kunnat konstatera att serotoninaktiviteten sjunker hos friska kvinnor som bantar, något som man inte har kunnat se hos män. Den sänkta serotoninaktiviteten kan leda till ett sug efter kolhydrater. Då det även finns ett samband mellan låg serotoninhalt och svårigheter med att kontrollera impulser, kan detta leda till svårigheter med att stå emot suget efter kolhydrater, vilket i sin tur kan leda fram till ett hetsätande av stora mängder kolhydratrik mat.
Då vissa individer har en konstitutionellt lägre serotoninaktivitet än andra kan detta disponera för ett extra kraftigt sug efter kolhydrater och en ökad risk för utveckling av hetsätningsproblem. Hetsätningsbeteendet är enligt detta synsätt helt enkelt kroppens sätt att kompensera viktnedgång och/eller brist på kolhydrater i födan.
Det finns mycket som tyder på att dessa biologiska mekanismer utgör en viktig bakomliggande orsak till bulimi. Kompensationsbeteendet vid hetsätning med kräkning och svält medför ju att hetsätaren får i sig ytterst lite kolhydrater mellan hetsätningarna. Detta medför i sin tur en sänkning av serotoninhalten i hjärnan, vilket leder till ett kraftigt sug efter kolhydrater.
Av olika skäl, t ex känslomässiga störningar, kan hetsätaren inte stå emot suget efter kolhydrater. När hon väl börjar äta tappar hon kontrollen och vräker i sig mat. Efteråt väcker detta p g a viktfobin ångest hos henne, vilket leder till kräkning och andra kompensationsbeteenden, något som i sin tur på nytt leder till nya hetsätningar. Den här onda cirkeln av hetsätning och kompensation blir på så sätt självgående och svår att bryta.
Mer info på sidan hittar ni här
Andra om ätstörningar
Innan jag hade hämtat hakan från golvet gled vi in på hur en tjej hade läst en blogg där hon tipsade andra hur man ska spy och vad som är bäst "spymat". Genast blev stämningen allvarlig och de pratade om hur de känner personer som har haft ätstörningar och fått höra om deras "sjuka beteende". En tjej kände en bekant med bulimi som brukade spy på toaletterna i biblioteket eftersom dessa låg i källaren och knappt någon var där. En annan berättade om hur en tjej i klassen inte åt skolmaten och svimmade på gympalektionerna. "Hon var äckligt smal, jag fattar inte att hon tyckte det var snyggt". Deras tonläget var ömson nedsättande, ömsom beklagande och ömkande. Jag svalde hårt.
Under hela samtalet satt jag tyst, nervöst fingrande på min penna i hopp om att de skulle börja prata om något annat. Helst hade jag velat säga emot dem, försöka förklara för dem hur "vi" känner oss och stå upp för alla ätsörda. Jag ville skrika att det är en psykisk sjukdom och att det egentligen inte har något med hur smal man är, fattar ni trögt eller!
Men jag vågade inte. Det kändes som om de skulle se rakt igenom mig, och dömma ut mig som en såndär som är "sjuk i huvudet". Jag är livrädd för att bli påkommen, min värld skulle rasa samman. Får aldrig avsöja mig själv, inte ens väcka misstankar.
Det intressanta var ändå att få mina aningar bekräftade och höra vad andra tycker om ätstörda personer. De återkommande var att de tyckte det var hemskt att vara "supersmal" (som om alla med ätstörningar är supersmala, think again!) och att dessa stackars människor säkert måste haft en traumatisk uppväxt eller genomlidigt en hemsk upplevelse.
Det är inte så himla glasklart. Ätstörningar kan komma i lika många skepnader som det finns godissorter, alla ätsörda är inte supersmala, 16-åriga tjejer även om det är dessa är överrepresenterade. När ska människor sluta dömma?
Tungt
Tungt i hjärtat, tungt på vågen - tom i själen. Fick i mig ett woppermeal, en påse ostbågar, en noblessask, en skål chilinötter, salta pinnar, fläskfilé med gräddsås, marrängtårta och tre glas vin igårkväll. Inget av det kom upp.
Jag mår ren utsagt skit. Jag orkar ingenting, inte ens "hm:a" sådär i telefonen så att den som berättar vet att man hör. Jag hittar inte ut ur det här ingemanslandet. Mamma gråter och säger att jag "tappat livglädjen". Men hon vet inte varför.
Även om jag hade velat berätta hade jag inte orkat. Jag vill inte göra någonting. Bara sova och vakna upp till ett bättre liv.
Repeat.
Om jag hade en pistol brevid mig nu hade jag säkert användt den.
Varför in i helvete ska han vara här! Jag kan inte spy ordentligt! Det hörs! Vad som än händer får det inte höras, vore ett helvete om han började misstänka något och sa till mamma.
Ställde mig på vågen och dog inombords. 1,5 kilo mer än i morse! ETT OCH ETT HALVT KILO. Och det trots utebliven frukost, morgonpromenad och tabletter. Kontrollvägde mig fyra gånger innan jag brast ut i gråt och la mig i en boll på det kalla badrumsgolvet. Nu är måttet rågat.
JAG ORKAR INTE MER! Min hals blöder, mitt hår är kletigt av spya och fingrarna är snustorra och nariga. Men värsta av allt är att jag är tjockare än någonsin och inte orkar göra nått åt det. Nu ger jag upp. Jag vill bara dö....
Olägligt
Så nu sitter jag här och funderar på hur jag ska göra. Är det bättre att dra igång duschen och spy på toa eller spy i mitt rum med hög musik på? Vilket hörs minst? För spy MÅSTE jag göra, mår så jävla illa....
Fan ta honom, jag skulle ju få vara själv idag!
Glädjande telefonsamtal
JAG FICK JOBBET!!!!!
MITT FÖRTA RIKTIGA JOBB
DE VILL HA MIG!
På torsdag är det jag som ska vara världens bästa värdinna.
No ending
Jävla liv, aldrig kan man få vara lite glad och aldrig kommer jag bli smal. I alla fall inte i den här takten, minus 1 hg är ju ett skämt. Ett slag i ansiktet. Tack så jävla mycket. Så efter skolan köper jag hetsmat (vilket jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte slänga bort pengar på) Biskvier bland annat. Det måste vara bland det godaste bakverk som någonsin gjorts.
Ner åkte också tre burritos á la Lisa = tacoköttfärs, gräddfil och en massa ost i tortillas. Varför bry sig om grönsakerna när skiten ändå ska upp igen liksom...Efterätten blev två tallrikar med glass, grädde och hallonsylt. Spydde floder. Sen gjorde jag en sats cocosbollar och åt smeten som sen även den fick hamna i en brun smet på det vita proslinet. Äckligt.
Jag grät mycket mellan vändorna till toaletten. Hatar vad jag gör mot mig själv, misshandlar mig själv innifrån. Fan...
Fattar de ingenting!
AAAARHG! Jag blir så arg och ledsen på människor som är för korkade för deras eget bästa. Mamma blir upprörd för att jag inte äter upp allt när vi åt söndagsmiddag och börjar tjafsa med mig. Hur i helvete ska jag kunna äta när jag bara vill gråta och kasta den där äckliga biffen som ligger på tallriken och vill göra mig tjock åt helvet. Jag vill aldrig någonsin mer äta! Hon blir förargad för att jag undviker att äta med dem, äter på konstiga tider (mitt i natten) och att jag äter "okontrollerat". Hon tycker att jag borde "anpassa mina mat-tider och vanor till resten av familjen".
Jaha, det tycker du. Jag kan inte kontrollera mig själv eller min relation till mat. Jag har Bulimi och det är en fucking sjukdom ville jag skrika åt henne. Fattar de ingenting eller, detta är inte normalt beteende, gör något istället för att klanka ner på mig och håna mig att jag minsan kan trycka i mig en hel pralinask på en kväll. Fan ta dem! De kommer aldrig förstå, jag kan aldrig någonsin anförtro mig om detta till henne, hon skulle skratta mig rakt i ansiktet och säga åt mig att det bara är att sluta äta onyttigheter....
Jag hatar dem, jag hatar mat. Jag hatar mig själv.
Recept på ångestdämpande
Som nu när mamma gick ut på en promenad. Perfekt tänkte jag, hinner jag säkert hetsa några mackor och resten av pralinasken som de fick igår av gästerna. Vem tänker så egentligen? Men när jag hittade pralinasken (undangömd i hennes garderob bland kläder för att jag inte ska äta upp alla) så brast det. Är det såhär jag vill ha det? Jag kan aldrig slappna av, känner att jag ständigt måste vara på min vakt och varsamt dölja mitt sjuka beteende. Mitt sjuka liv.
Så jag stoppade tillbaka pralinasken och tog några skedar keso istället, fick för mig att jag var hungrig...Men sen ändrade jag mig igen, gick tillbaka och tog ut alla mina favoritchoklader och la dem i en platspåse. Tillsammans med chokladen i påsen hällde jag diskmedel och tog sedan fram morteln och bankade sönder de jävla pralinerna. Såg de gräddnougaten mosas samman med jordgubbstryfflar och grönt diskmedel. Ljudet av nötterna som krossades och blandades till en seg brun-grön röra gjorde mig på bättre humör. Lite lättare att andas, liten mindre klump i magen, lite mindre choklad på jorden för mig att hesta och spy.
Så ett tips - när ni känner för att äta upp allt i hela skafferiet, kyl och frys. Ha sönder maten, krossa den, misshandla den, spotta på den, slit den i stycken! Se också till att göra den oätbar (typ blanda ner diskmedel) Det är dags att ge igen...
Tjockångest...
Men usch att jag inte kommer i mina 26:or längre, vill bara lägga mig ner och dö! Jag har blivit så jävla tjock nu under vintern, vill bara att eländet ska ta slut så jag tar mig själv i kragen och gå ner de där förbaskade 10 kilona. Usch!
This is me right now...
Snälla, ge mig en ljusglimt
Men anyway, just another day in paradise right? Ska inte klaga på mitt liv, jag har ju en varm säng att krypa ner i at the end of the day.
Imorgon ska jag på en viktig jobbintervju och redan nu skakar händerna och tankarna virlar på hur det kommer vara där och hur mötet går. Det gäller ett jobb som värdinna på ett eventföretag och jag vill SÅ GÄRNA ha det! Funkar bra med mina studier eftersom tjänsten avser tider på kvällar och helger. Jag skulle bli överlycklig om jag fick jobbet, inte minst för att det klirrar lite extra i kassan men även för att de skulle tycka att jag dög åt något. Att de ville ha mig. Tänk att få känna sig uppskattad och göra någon glad. Jag vill känna mig behövd!
Mitt i eländet
Jag berättade allt. Och han lyssnade, frågade om "sjukdommen" och kramade om mig. Det var så skönt att gråta ut i hans famn. Men nu har eländet börjat. Han vill verkligen att jag ska få hjälp och har anmält mig till gruppsamtal för de med ätstörningar. Jag tänker inte gå. Aldrig som jag ser ut just nu. Jag är tjockare än någonsin. Har gått upp 4 kilo sen i somras. Hatat allt fett och att jag är så svag för att gå ner och inte hålla kvar det utan falla för frestelserna och hetsa. Ner ett kilo, upp två. Tjock, tjock tjock. Dallrande äckliga varelse. Jag förtjänar mitt fettfängelse.
Hat
Nu har jag tagit till drastiska åtgärder för att ändra på mitt värdelösa liv, har redan lagt på mig fyra kilo och julen har knappt börjat. Hoppas på allt vad livet innebär att det ger resultat. Jag har testat allt och misslyckats. Inte igen. Snälla.
Paradiset väntar...
Nu åker jag och min stora backbackerväska till Qatar, och sen vidare till Thailand!
Ses om tre veckor, hoppas ni får en "fin" avslutning på november...mohaha!
Hooked on a feeling
Kanske beror det på att...
- jag är övertrött och börjar bli sådär fnissig som man kan bli framåt småtimmarna
- jag fått tillbaka mina första tentor - som jag båda klarade galant (!)
- jag köpt en ny marinblå duffel som jag skulle ha på mig jämt om jag inte fick värmeslag
- smärtan från visdomstandborttagningen börjar avta, likaså huvudvärken
- jag har smällt i mig över fyra hg lösgodis ikväll = sugarrush
- jag fått små fina kommentarer som värmer i hjärtat
- jag inte ställt mig på en våg/kräks på över en vecka
- jag hade världens höjdarkväll med massa vänner och vin
- jag vann en tävling där jag dirrigerade gruppen
- eller åker till Thailand i två veckor på söndag!
Hursomhelst mår jag bättre psykiskt just nu, jag är glad och sprudlig igen vilket ger hopp om framtiden. Om det inte vore för att jag är tjockare nu än på flera månader( pga av hetsätningar utan komp.), skulle jag vara så gott som lycklig!
Tack Malin och ni andra som är så snälla med mig!
Hon sa ORDET
Då sa hon det. "Du lever något slags asketiskt (jag försöker till varje pris undvika att äta tillsammans med andra) bulimi-liv när du försöker undvika vissa maträtter (bröd, pasta, ris...) och späker dig med glass och annat för att du går omktig och är hungrig. Du kan inte fortsätta såhär".
Jag flippa totalt när hon nämde ordet bulimi. Hon är den som kommit närmast min stora hemlighet. Men sen när jag fråga henne vad hon tror är på tok svara hon med att hon inte vet eftersom jag aldrig säger något. Hon vet bara att det "är något som är förändrat hos hennes en gång så glada flicka sen jag kom tillbaka från London". Jag grät och grät...Och hon tröstade mig, lovade att ställa upp och stötta mig, att alla går igenom jobbiga perioder i livet och att jag inte var misslyckad (som jag mellan hulkningarna uppredade som ett mantra). Så nära att berätta om hela bulimi-skiten har jag aldrig varit. Jag tänkte flera gånger att nu är det lika bra att berätta allt, hon kanske redan misstänker det ändå. Hon sa ju ordet!
Men i efterhand tror jag hon inte tänkte efter när hon utbrast den där hemska meningen, hon sa inget mer om det. Jag vet inte hur jag ska bete mig nu när hon har fått bekräftat att nått är galet med mig. Jag har lovat att söka hjälp eftersom jag envisades med att inte berätta något för henne. Jag klarar bara inte av det. Jag skäms ända in i märgen och att totalt rasera bilden av den goda dottern till den bulimiska dotterna är mer än jag förmår. Jag vill inte. Jag förnekar det fortfarande själv ibland. "Allt är bra, jag bara spyr ibland, alla har sina egenheter. Det är bara en fas, det går över, det är inte så farligt". Så tänker jag ofta. Men när hon sa det, usch vad hemsk det var. Att höra det högt och av någon annan. Av min mamma. Riktat mot mig. Så otroligt knäckande...
Till Emelie
Så sluta med att spy syrade mat/drycker, det förstör tänderna och du får "genomskinliga" kanter och ilningar.
Eller vänta, nu fick jag värsta snilleblixten.....sluta spy överhuvudtaget!
