Strawberrycheeks

Ska till ungdomsmotagningen imorgon, och det är med en stor klump i magen jag går dit. Största anledningen till att jag går dit är för att disskutera nya preventivmedel. Jag vill inte börja med p-piller igen. Jag hatar tanken på att mixtra med kroppens hormoner, dock går det bra att mixra med matspjälkningen i form av hets och kräkningar (Ja, jag är medveten om dubbelmoralen här). Så därför går jag motvilligt dit och om allt går bra får jag istället en P-ring med mig hem.

Det finns dock ett problem.

Jag har inte haft mens på ett sex månader och jag antar att det kommer komma fram under samtalet imorgon. Den slutade när kräkningarna och bantningen tog fart på allvar, då jag levde på diet coke och sprang runt Hyde park ena dagen för att nästa kväll supa ner mig och fyllekäka 3000 kcal som jag sedan spydde upp fram mot småtimmarna. Jag saknar inte det livet. Men jag saknar inte min mens heller. Jag tycker det är en gudagåva att slippa mensvärk, uppsvälldhet (iaf mensrelaterad), humörsvängningar och ovälkomma finnar. Några gånger när jag hållt mig frisk under en längre period har jag faktiskt haft evetuell mensåterkomst som anledning att hetsa och kräka just för att den inte ska komma tillbaka.

Jag grämer mig verkligen för att gå dit, jag tycker det är enormt obehagligt att prata om mitt sexualliv, särskilt i medicinskt syfte men en vilt främmande människa som jag är säker på kommer dömma mig. Jag vet att det är en absurd tanke och även om jag bara haft sex med min pojkvän och aldrig haft några sös så känner jag mig som en billig, knarkande gonoréehora som bara kommer dit för att få gratiskondomer. De känns som om de ser ner på mig, rent av igenom mig, och jag är livrädd för att de skrapa på ytan och förstå vad jag sysslar med. Att jag är ätstörd. En ätstörd gonréehora som vill ha gratiskondomer. Och knark - men det finns inte på ungdomsmottagningen.

Jag vill inte bli utfrågad. Jag vill inte blotta mig varken psykiskt eller fysiskt. De där studiebesöket i sjuan då man fick se undersökningsstolarna och stålredskapen sätter fortfarande skräck i mig. Jag har så många frågor som virvlar runt som en höststorm i huvudet på mig just nu och det gör mig väldigt orolig.
* Vad ska jag säga, hur mycket kan berätta utan att riskera att "avslöja" mig? 
* Kan jag ens få preventivmedel utskrivet även om jag med största sannolikhet just nu inte ens skulle kunna bli gravid?
* Kommer mensen komma tillbaka om jag börjar med ett preventivmedel?

Eller ska jag göra det lätt för mig och bara ljuga om min mens? Men tänk om det sabbar nånting i kroppen? Jag har väl rubbat tillräckligt redan och vill inte att något mer ska bli fel. Men att ljuga är så bekvämt, det kan jag vid det här laget...
För aldrig att jag tänker erkännna för dem att jag är sjuk, det är nog så obehagligt att sitta i ett litet rum med kala väggar och bli utfrågad av barnmorskan Ingrid. Jag får nästan ångest bara av tanken på det. Jag vill bara ha det jag kom för och säga tack och hej! Kanske det blir så? Jag gör förmodligen en höna av en fjäder. Det händer allt som oftast faktiskt.

Imorgon är det en väldigt nervös ung dam som sitter på ungdomsmotagningen och känner sig blottad och billig.