YES

55.4 visade vågen imorse. Det är 9 hg mindre än vad den visade igår så det är väl bara ge en miniapplåd till sig själv. Känns kanske lite extra segt idag men det ska gå ändå, det måste det! 55 kilo here I come.

Kramar!

Fasta dag 1

Frukost: Tre glas fun light

Lunch: Cappucino

Middag: Två funlight-isglassar

Då var första dagen på fastan avklarad och det gick mycket bättre än väntat. Förut när jag fastat har jag blivit extremt trött och svag i kroppen, kom ihåg första gången då jag knappt orkade mig ur sängen dagen efter. Jag skakade och var jätteyr i bollen och slukade en påse Polly i panik för att må bättre igen fast det slutade bara med illamående. Lilla 13-åriga jag.

Men idag var det inga strörre problem. Har inte kännt av någon stor hunger och orken har det inte varit något fel på mer än den vanliga måndagströttheten. Tog mig till och med ut på en kort promenad och en liten simtur efter jobbet. Peppar Peppar.

Så jag hoppas det går lika bra imorgon och att vågen står på minus, den kan inte annat än göra det efter en dag som den här - frågan är hur mycket. Om tröttheten smäller till så har jag både koffeinpiller och gammalt hederligt kaffe som mina bundförvanter, jag tror absolut att morgondagen blir matfri utan strörre problem. Känns skönt att höra magen kurra igen.

Helgen

Känner att jag måste skriva av mig lite om helgen, trots att jag sitter i fikarummet och någon lätt skulle kunna titta över axeln och "komma på" mig så måste det ventileras, förhoppningsvis känns det bättre då och egentligen är det nog ingen här på jobbet som skulle förstå eller ens bry sig om sådana här problem. Jag orkar inte bry mig just nu.

Helgen gick åt helvete kan jag ju konstatera. Hade sagt att vågen skulle visa 55 kilo på söndagmorgon men det är inte lätt när man åker iväg med både pojkvän och mamma (mina två värsta mat-poliser) till landet över helgen. Där går man och såsar hela dagarna och det mest fysiskt krävande har varit att ta sig upp på morgonen och lägga sig i solen eller plaska runt i sjön. Men å andra sidan har det varit väldigt psykist jobbigt att vara där. Det är isolerat, ingenstans att komma undan och som sagt inte så mycket att göra. Förutom att äta förstås. Mat och godsaker för ett helt kompani och jag kan absolut medge att jag tillhör den skaran som går och småäter om det står en godiskål framme för att sedan ändå proppa i mig grillad fläskkarré med potatissallad och glass med hallon till efterrätt. Jag har inte haft någon karaktär eller självdiciplin what so ever.

Det blir inte bättre utav att man får besök av släktingar som har varit på Cloettafabriken och överlämnar inte mindre än 10 st kexchoklader enbart till mig. Behöver jag säga att de + 5 skinkmackor blev till en enorm hets igårkväll för att ladda ur alla känslor som byggts upp under helgen? USCH. Jag fick upp långt ifrån allt så i ren panik springer jag några kilometer för att sedan hoppa i vattnet och svalka av mig, jag måste ju sett tokig ut.

Sen när jag kommer hem väger jag mig och får en chock. 58.3 kilo, så mycket har jag inte vägt på nästan 2 månader, fy farao vad hemskt! Jag bryter ihop totalt och sitter på köksgolvet och halvgrinar, jag är så trött på det här livet. Jag orkar inte kämpa, jag vill inte misslyckas ytterligaren en gång. Jävla liv, dumma tankar, äckliga jag.


Nytt mål

Nu är ja jävligt trött på det här, eller kanske mera trött och less på mi själv som aldrig håller vad ja lovar. Inga 55 kilon på vågen igår inte...Inte ens i närheten! Förstår inte hur ja tänker ibland...

Så nu har ja bestämt mig. Ja ska fasta tills vågjävlen visar högst 55.0. Jag har aldri vart någon som har fastat i flera dagar för att gå ner i vikt, det har känns för radikalt på nått sätt, något man gör när det inte finns något annat sätt och man verklien är desperat att minska siffrorna på vågen. Och det är jag verkligen nu. Problemet är bara att det syns så tydligt när jag inte äter, mamma är på mig som en hök och märker om jag inte ätit frukost eller försöker skippa middagen...Men det får ja tackla på något sätt. Det är nu eller aldrig känns det som.

55.8

Så jävla skönt att se resultat eftersom jag nästan klappade ihop av trötthet på eftermiddagen igår, men det var lätt värt nu i efterhand!

Dagens

Frukost Ägg med kalles (Man måste ju "svenska till sig" nu efter 9 månader i utlandet)

Lunch Rostbiff, keso och sallad med tomat, gurka och paprika

* Hetsade ca 3 hg lösgodis som jag sedan försökte spy upp. Godis smakar så jävla äckligt på uppgång, det blir liksom bittert...*


Middag Typ samma som lunchen men mera och med två melonskivor till efterrätt

Kvällsfika Te var det tänkt. Men när det är uppdrucket får jag hjärnsläpp och börjar äta av min omelett som jag ska ha till lunch imorn, sen vidare till rostbiffen och keso som jag sköljer ner med vispgrädde. Varför!?

20 min cykling
10 min löpning
100 m simning


Det måste peka ner på vågen imorgon!


Tar mig i kragen

Nu har jag stått och stampat på samma vikt (går ner ett kilo för att sedan gå upp det igen) i över en månad. Jag är grymt less på att aldrig komma någonvart så nu tänker jag börja precis idag, mitt i veckan, med att på allvar gå ner i vikt. Jag ska faktiskt till Turiket i en vecka och den vistelsen lär ju bli väldigt lättklädd...huvaligen.

Provade bikinis idag och jag skämdes ihjäl för hur min kropp ser ut! Här har jag gått och trott att jag sett helt ok ut men jag är ju för i helvete fläskigare än någonsin, så äckligt! Magen är som vanligt värst. Den dallrar, hänger och flödar över bikinikanten för att inte tala om hur det ser ut när jag viker mig dubbel,den är ju som värsta puckelpisten! Inte konstigt att jag ser så fläskig ut, började veckan med att ligga på äckliga 57.2 kilo. Till på söndag vill och ska jag fanimig ligga på 55 kg, har jagat den siffran länge nu!

Har egentligen inget uttänkt mat- och motionsschema men jag kör på lite kolhydrater och mycket vardagsmotion - det kommer man ganska långt på. Får se på söndag hur det har gått och om det blir några tillägg/ändringar.

Söndag:
v.30 ~ 55 kg Övrigt Jobbar 9 h/dag så träningen blir lidande...Ska försöka simma och promenera så mycket jag hinner och orkar.

v.31 ~ 54 kg Övrigt Åker till Norrland i två vecker och där ska det hårdtränas, hoppas att min "glutenintrolerans" håller mig undan från det hembakta fikabrödet...

v.32 ~ 53 kg Övrigt Blir en hel del festande denna vecka, får verkligen se till att ta det lungt med spriten...

v.33 ~ 52 kg Övrigt Åker till Turkiet i slutet av veckan och då måste dallret ha minskat, helst helt borta!

Vägning varje söndagmorgon och vikten som visas då bestämmer och jag lyckats eller misslyckats med veckans mål, alltså om jag är en bra människa som är lycklig eller en dålig person som inte förtjänar något i livet. Så känns det ju.

Jag skulle vilja snitta ungefär 1.5 kilo i veckan, men av erfarenhet vet jag att jag tar mig vatten över huvudet om jag försöker gå ner för mycket för snabbt. Det brukar hålla i någon dag tills jag faller för trycket och hetsar likt en björn inför vinteridet. Då detta händer känner jag mig som det mest misslyckade människa på denna jord och viktnedgången brukar stanna av, jag tappar motivationen totalt. Så denna gång tänkte jag vara lite snällare mot mog själv och bara gå ner 1-1,5 per vecka. Men om jag inte klarar det så är jag verkligen världens mest misslyckade människa, finns inga ursäkter.

Tänker inte lova någon spyfri framtid, det verkar skita sig varje gång jag lovar saker och därför lägger jag bulimifri-löftet på hyllan ett tag. Det känns viktigare att gå ner just nu än att försöka hålla fingrarna ur halsen, när jag väl är nöjd med vikten kan jag ta tag i spyeriet. Men såklart ska jag försöka undvika hets/spyor. Stay Strong.


Wish me luck och ge gärna tips och pepp - nu fan ska ta i med hårdhandskarna!

Vikt v.s Spyfri

Bad news: Igår åt jag dryga en liter vaniljglass efter middagen.
Good news (?): Jag spydde inte upp skiten.

Det svider i hjärtat när man ser att siffrorna på vågen blivit högre, men vad fan kan jag vänta mig när jag hetsar på det sättet...Jag vet också att om jag hade spytt upp hade jag legat kvar på ungefär samma vikt, kanske t.o.m ner något hekto.

Fan, jag måste stå emot godsakerna. Var är min karaktär, var är min motivation, var är min viljestyrka!? Nu jävlar!

Semesteroro

Igår bokade jag och pojkvännen en veckas semester i Alanya. Vi har pratat om att åka iväg länge men har aldrig kommit till skott och jag trodde ärligt talat inte att det skulle bli av. Men vi åkte till Ticket och inom en kvart hade vi hittat ett lägenhetshotell med två pooler och rutchkana och vips så var jag 4000 kr fattigare. Först blev jag jätteglad. Tänk så skönt att få komma bort och ha riktig semester och bara ligga vid poolen och glassa med underbara pojken. Men sen försvann den klarblå turkiska himlen och orosmolnen började tätna.

Shit. Jag kommer spendera så gott som 24/7 med honom i en HEL vecka. Det kommer innebära problem. Jag kan inte "fuska" med maten, det finns inga chanser att spy och han är rätt så bekväm av sig så någon motion förutom den till närmsta supermarket lär inte bli av. Dessutom är han en sån där som vill äta fina middagar på semestern, och gärna efter 7-snåret på kvällen. Genast känns den här semestern mindre lockande, jag kan nästan med all säkerhet säga att det kommer bli meningsskiljaktigheter med mat och aktiviteter. Och båda är envisa som åsnor...

Om jag skulle få bestämma skulle jag spendera dagarna vid poolen, endast drickandes vatten och coola light för att sedan ta en grekiskt sallad fram mot 5-6 tiden. Jag skulle gärna simma några längder på morgonen och ta lååånga strandpromenader när det blivt lite svalare och turisterna lämnat playan. Någon kväll skulle jag vilja testa nattlivet och att åka på en dagsutflykt eller ta en dag på Spa skulle jag inte direkt tacka nej till. Men jag är väl medveten om att detta inte kommer bli fallet...

Det possitiva är att vi har pentry och mikro i vår lägenhet så jag skulle kunna komma undan med varma koppen någon dag. Eller kalla koppen kanske, medeltempraturen i augusti är 35 grader! Jag med mina norrländska gener kommer ju dö av värmeslag redan första dagen...

Edit Det är så att jag skrattar åt mig själv. Här ska jag åka med min finaste på solsemester och allt jag gör är att klaga och oroa mig för skitsaker...dumma jag! Varför kan jag inte bara ta livet som det kommer och njuta så mycket som möjligt?

Hjälp


Jag. Kan. Inte. Sluta. Spy.

Mänsklig mixer

1 deciliter oro
1 kryddmått lycka
1 matsked hopplöshet
och slutligen 1 kilo ångest. Häll ner blandnigen i en mixer och kör på högsta effekt. Avsmaka och känn på hur det är att vara mig just nu. Efter att mixen är uppdrucken - gå till närmsta toalett och spy tills tårarna rinner ner från rödsprängda ögon.

Det är helt enkelt mycket snurr i skallen på mig just nu, många känslor som vispas runt tills jag varken vet in eller ut längre, ganska så jobbigt faktiskt. Och vad gör jag när jag tycker saker är jobbigt? Jo jag går ner till affären och köper lös/naturgodis som jag sedan för några minuter dövar alla känslor med. Skitsmart. Sen får jag panik över vad som gurglar i magen på mig och nu när mamma är hemma får jag lägga manken till för att hon inte ska misstänka något. Om man inte gillar Escadas doft "Ibiza Hippie" ska man inte besöka vår toalett just nu eftersom man helst behöver syrgasmask för att inte få en doftchock när man öppnar badrumsdörren. Spy luktar det inte i alla fall.

Den lilla lycka som finns begraven djupt inne i mig är jag i desperat behov att leta fram, just nu blir jag knappast glad över något. Jag känner en slags likgiltighet gentemot allt, som om det inte finns något bra men heller inget riktigt dåligt - allt är bara en grå "jag rycker på axlarna" gröt. Jag är trött på känslor. Det är jobbigt att känna efter. Tänk vad skönt om jag var en maskin som åt näringspiller, eller ännu bättre, eldriven! Då skulle jag vara underbart praktisk; inga konstiga matvanor, inga känsloutbrott och heller ingen oro och ångest eller trötthet på livet. Jag skulle göra det jag var ämnad åt och sedan dra ut kontakten på kvällen och sova från exakt 22.00 till 07.30. Så simpelt och lätt livet skulle vara. Raka rör liksom. Men samtidigt väldigt tråkigt.

Äh, nu svamlar jag bara igen...Dags att sova tror jag. Får passa på att tacka för de fina kommentarerna, ni är fina människor!

Unfresh start

Middagen igår floppade totalt. Mamma är på landet och kylen och skafferiet var fullproppade med godsaker. Jag hade inte tänkt spy men efter att jag ätit hela glasspaketet och ett halvt kilo pistagenötter kunde jag absolut inte hålla mig från ett äckligt besök på toaletten. Fan helvetes jävla skit.

Klump i magen

Det märks att mamma är hemma. Redan igår var hon på mig och hade korsförhör över vad jag ätit under veckorna och trots att jag ikväll proppade i mig fyra(!) färsbiffar, sallad, tomat, gurka och säkert 2 hg naturgodis framför ögonen på henne så är hon ändå orolig för att jag äter för lite, jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att få henne att sluta bekymra sig. Att äta som jag gjorde ikväll var ingen hit eftersom min stackars mage inte alls är van med att behålla så mycket mat så jag fick världens magont efter middagen och däcka på soffan av trötthet och en överfylld magsäck.

Jag vill verkligen inte hålla på att gömma mat för henne, tycker att jag med mina 19 år är för gammal för att hålla på så, jag får faktiskt välja själv vad jag äter och inte äter. Hon tycker jag äter ensidigt, och visst det kanske jag gör...men aldrig att jag tänker börja äta ris, pasta och bröd i de mängder som jag brukade B.L (Before London). Det var nog svårt att vänja sig av vid det och jag vet att jag kommer hetsa och må dåligt som fan om jag så bara skulle smaka. För att inte nämna gå upp flera kilo. Jag hörde så sent som idag på radion att det inte är mängden kalorier som är det viktigaste att tänka på vid viktnedgång, utan mängden kolhydrater. Äntligen att folk börjar fatta det.

Min första spyfria dag på över en vecka, även om middagen var mer eller mindre en hetsartad då jag klämmde i mig biffarna på mindre än fem minuter - var hungrig som ett djur och ville visa Mamma hur mycket jag kan äta.

Är sjukt orolig för vågen imorgon. De senaste veckorna har jag pendlat mellan 56-57 kilo, det är jävligt svårt att spräcka 55 kilosgränsen. Jag satsar mitt liv på att jag inte kommer göra det imorgon heller. Men fan att jag ska komma under 55, tålamod mina vänner. Tålamod och viljestyrka!


Visst är det konstigt...

Att jag i ena sekunden fasar över min lunchlåda och tycker att 2 laxfiléer, några cocktailtomater och 4 skivor squash är på tok för mycket mat till lunch och redan smider planer på hur jag ska dumpa hälften i soptunnan på jobbet samtidigt som jag några timmar tidigare proppa i mig 2 havrebollar, 5 hg lösgodis och 2 hg naturgodis på under 10 minuter utan att blinka. Personlighetsklyvning någon? 

Fresh start

Mamma kom hem ikväll, och med det sätter jag punkt för mina hets och spykvällar. Nu ska det banne mig bli ordning på torpet. Jag behöver matrutiner med riktig mat.  Nu när jag vart ensam är en grekisk omelett det bästa jag lagat till. Istället har jag levt på varma koppen, ägg, kaffe och en handfull räkor till frukost och lunch nu i över en vecka. Ensidigt är bara förnamnet, men det har känns säkert och tryggt på något sätt. Middag då? Jo det är där det allt som oftast spårar ur och jag slutar i en hopplös hög över toalettstolen.

Jag jobbar nämligen hela dagarna nu och kommer hem vid sex-tiden mer eller mindre utsvulten. Ett ägg till frukost och varma koppen till lunch + kaffe räcker tyvärr inte särskilt långt för mig...När jag kommer hem möts jag av ekot i kylen och är det första jag då gör är att cykla ner till affären och köpa på mig hetsmat, för någon riktigt mat har jag varken lust eller ork till att laga. Smågodiset äter jag vanligvis upp redan under cykelfärden hem (har blivit duktig på att cykla utan händerna på styret!) eftersom blodsockret är i botten och jag har kommit in i den där stressen som kommer när man hetsar - efter fjärde, femte godisen känner jag knappt längre någon smak och "hinner" inte heller tugga ordentligt, jag blir till ett monster som maniskt pumpar käften full med godsaker utan vare sig tanke på hur det smakar eller hur galen jag måste se ut med munnen full av godis och benen som frenetiskt trampar runt pedalerna som om det inte fanns någon morgondag (eller fenomenet träningsvärk) - allt jag vill just då är bara att komma hem, bre ut mig på soffan och äta ifred.
Efter regn kommer solsken och efter hets kommer spya - så med ångesten bultandes masar jag mig och min skengravida mage till toaletten för att försöka göra bot för mina synder. Jag hatar mig själv i dessa stunder.

Så har mina kvällar sett ut i snart två veckor med undantag för när pojken min vart här (då jag noga innan städat undan alla bevis för hets och istället gått och lagt mig med kurrande mage). Idag hade jag en "vanlig" kvällshets - men  jag har bestämt mig för att det var den sista - åtminstånde för en lång tid framåt. Jag orkar inte leva på det destruktiva sättet längre och jag hoppas att Mammas närvaro ska få mig att ta mig i kragen och visa att jag faktiskt kan äta normaltare.

Så ser det ut nu, imogon ska jag ha matlåda bestående av lax och squash, ingen mer jävla varma koppen, är så sjukt less på dem just nu! Nu stryker jag det tråkiga som hänt och börjar på ett nytt blad - för tusende gången eller nått. Suck.

The botten is nådd

Jag har många gånger skrivit ett inlägg om hur saker är just nu men sedan när jag läst igenom det blivit skrämd av mina egna ord och raderat allt. Läget är inte det bästa just nu. Det kanske säger en hel del när jag berättar om att jag t.ex. hellre spenderar fredagskvällen med att baka scones som jag dränker i smör, ost och sylt och trycker ner i min sorliga kropp istället för bli bjuden på bio med min pojkvän som jag varit ifrån de närmaste nio månaderna.

Vilken normal människa somhelst skulle gått på bio med den person hon faktiskt älskar. Det är bara en sjuk människa som stannar hemma och bakar scones, jag har börjat förstå det nu. Sakta sänker sig insikten som en äcklig hinna över mitt medvetande om att jag är sjuk. Detta är ett sjukt beteende. Det är inte normalt att äta popcorn som jag doppar i bea-sås till middag för att sedan spy upp skiten och bli hungrig på nytt. Jag är uppe i 4-5 hets/spy omgångar per dag nu, det är mer än någonsin. Sjukt. Det är heller inte normalt att få enorm ångest av att äta en Toscabulle och i ren och skär panik gå in på personaltoaletten och spy i handfatet. Det är sjukt. Jag är sjuk. Det har gått för långt.

Vad gör jag nu?
 

Vad håller jag på med?

Nu är jag tillbaka i spyeriet. Ett paket salami, en burk skagenröra, en påse naturgodis, en halv prästost och 5 skivor vattenmelon har redan åkt tur och retur till min mage. Usch, varför gör jag såhär? Är det för att jag är ensam hemma och kan hetsa/spy ifred eller är det någon annan känslomässig anledning? Jag är för trött för att orka tänka på orsaken... Vet ni det sjukaste då? Efter alla helgens och dagens spyor så är min starkaste tanke just nu att gå ner till affären och köpa glass och sitta med den i soffan till en sorlig film medans regnet pissar ner utanför. Fy fan vad patetiskt.

Shit happens

Jag har tänkt en stund nu över mitt snesteg och har bestämt mig att jag säger som Björn Rosenström "En gång är ingen gång, två är lika med noll." Det är "bara" att ta nya tag och kanske t.o.m lyssna till Tant Malins kloka råd. Fast det tar emot. Jag hade väl inte trott att jag skulle vara spyfri för alltid, men jag tror absolut att jag är påväg mot något bättre, en vardag utan lika mycket grubbel på mat och motion, mindre skuld och hest/spy- episoder. Lite mer normalt helt enkelt.
Jag hatar ordet normal.

Hade för övrigt totalt glömt bort att några vänner kommer inflygandes från Frankrike idag och dessa ska underhållas hela helgen. Utgång ikväll står närmast i tiden. Jag har inte kännt på Stockholms nattliv på över sex månader, får se hur väl det mäter sig med London...Usch det lockar inte alls att dra på sig en klänning och mejka mig, känner mig uppsvälld, ful och äcklig. Men jag ska ta mig i kragen, blir inte bättre av att sitta här och tycka synd om mig själv.

Au revoir!

Snacka om att snubbla på mållinjen

Uppsvällt ansikte - check!
Ömmande hals - check!
Misslyckad - check!

Det blev inga fyra veckor, inte den här gången i alla fall. En dag för lite. Tanken på rabarberpajen med all dess socker och kolhydrater som vred runt i magen blev till slut för mycket och efter att mamma gått hemmifrån (som gjort för en hets!) så proppade jag mig full med glass, mandelmassa(!), jordgubbar och grädde innan de fick hamna i rödaktig gröt mot toalettporslinet. FAN att jag misslyckades! Jag kan inte fatta att jag spydde, helvetes jävla skit! Men känslan efteråt, att vara tom i magen och trött, ett slags lugn, var ganska skön.

Nu grubblar jag dessvärre för fullt. Var det här en engångsgrej eller är jag fast med Mia igen?
Vad ska jag säga till Mamma när jag ena stunden predikar om hälsa och äter portioner för en fem-åring för att sedan sluka en hel rabarberpaj? USCH, allt var ju så bra...fan att jag ska förstöra allt. Jag känner mig så totalt misslyckad nu.

Spy-begär

Jag har precis ätit två portioner rabarberpaj med vaniljglass och har enorm ångest. Jag skulle så gärna vilja ha det o-gjort, även om det är gott är det inte på långa vägar värt skulden efteråt. De senaste dagarna har jag gått och planerat en hets. Som i mina hets/spy- "glansdagar". Då jag gick till affären och köper godsaker för ett större barnkalas som jag sedan slukar i min ensamhet. Sedan när jag ligger där, uppsvälld till tusen, lommar jag iväg mot toaletten och skäms som en hund och hatar mig själv.

Det är lätt att glömma vilket helvete det var att gå igenom de där hetsätningarna/spyorna varje dag, jag vill verkligen inte tillbaka till den ensamma plågan. Men jag kanske måste påminna mig själv om hur hemskt det var genom att ta en sista hets? Jag vet inte hur länge jag klarar att av att vara spy-fri längre. Varje dag svullar jag eftersom alla ska fira att jag kommit hem, eller att det är semester eller någon annan dum anledning att stoppa onödigheter i käften.
Jag kan inte ha det såhär länge till...

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0