Strawberrycheeks

Jag ber om ursäkt om ni har undrat vart jag tagit vägen, men internet är tydligen en raritet här i Sverige. Nu äntligen är allt som det ska igen, och det gäller inte bara internet. Veckan som gått har varit den bästa på länge, kanske inte viktmässigt men definitivt ett steg i rätt riktining för mitt välbefinnande. Jag skulle nästan vilja påstå att jag är lycklig. Nästan.

Jag behövde verkligen få komma hem och sätta saker i perspektiv, se allt i ett nytt (bättre?) ljus. Jag kan inte minnas när jag senast kom hem från en utekväll och Mamma satt uppe och väntade på mig för att se att jag kom hem säkert. Även om jag tycker om att stå på egna ben så smälter jag lite granna inombords när jag förstår hur många här hemma som bryr sig om mig och vill mig väl. Man vet inte vad man har förens man har lämnat det.

Nu ska jag inte bli alltför sentimental och måla upp en solskenshistoria, allt är inte bra bara för att jag kommit hem. Jag oroar mig fortfarande över allt jag låter passera läpparna, vilket har blivit alldeles för mycket de senaste dagarna!, och jag har fått en hel del kommentarer, både oroliga och uppskattande, om min "nya" kropp. Jag försöker undvika ämnet och vara såpass "normal" som möjligt, vilket har visat sig mycket svårare än jag trott. En positiv sak är i alla fall att jag på lördag firar 4 veckors spyfrihet. Det är helt jävla otroligt att jag klarat mig hitintills, det har varit många gånger då jag har varit SÅ nära att falla dit. Men banne den som ger sig. Allt som krävs är viljestyrka.

Tack alla ni fina för era kommentarer, det värmer otroligt mycket!

Jag avslutar lite cheesy à la "Hollywood happy ending" men jag menar det verkligen.
Jag hoppas innerligt att ni finner styrkan att må bättre, med eller utan de där kilorna. Ni förtjänar det.

Sista kvällen i London. Så många tankar och känslor som jag inte orkar bearbeta så jag fyller magen med mat istället. Helvete vad allt känns tungt just nu, och då menar jag inte bara min resväska. Nu lämnar jag mitt gamla liv här, åtminstånde de dåliga sidorna. Jag önskar att det vore så lätt. Jag är jävligt rädd för framtiden just nu.

Musikalen - Bloody brilliant! Hinner inte skriva mer om den nu men jag kan säga att den innehöll snygga lads som sprang omrking halvnakna och sjöng som gudar. Jag blev förälskad - fyra gånger om.

Mat/Motion - Går åt helvete just nu, jag har ätit jordgubbar med grädde till frukost de senaste dagarna och inte hunnit ta mina promenader! Fuck fuck fuck, känns som jag sumpar allt jag kämpat för. Orkar inte tänka på det...USCH.

Sista utekvällen nu - Känns väldigt vemodigt...Ingen fylla för min del, jag har inga pengar kvar! Känns dock skönt, orkar inte med en bakisdag sista dagen i London. Ser fram emot ikväll =)

Stressigt just nu, mitt tånagelack kommer kladda sig i skorna för jag måste sticka nu.

Kramar på er!

Jag tror mitt överviktsproblem (resepackningen) har löst sig, eller i alla fall blivit lite ljusare. Jag gick in på British Airways för att se hur mycket de tog i övervikt, jag har hört att de kostar 10 euro per kilo nämnligen! Men då hittade jag detta...

Det där med att ha svårt för att gråta antar jag har sina fördelar - som ikväll. De hade ordnat en avskedsmiddag och jag fick världens finaste presenter och värmande ord. Jag blev minst sagt rörd och visste inte vad jag skulle säga. Åh så underbara människor!

Bland annat fick jag musikalbiljetter till Mamma Mia imorgonkväll. Förstår ni hur lycklig jag var i den sekunden jag insåg att jag och bästis ska gå på musikal imorgon, här i självaste London! Gissa vem som kommer sjunga med i alla Abba låtar. Töntvarning jag vet =) Har levt på det glädjerycket resten av kvällen men tyvärr inte hållt mig borta från kylskåpet. Känns rätt meningslöst nu när det bara är några dagar kvar nu...fast ändå inte. Det är inte slut bara för att jag kommer hem. Aja, orkar bara inte ta mig i kragen just nu. Motivationen måste upp märker jag. Blä på mig.

Whatever...jag ska på musikal!

Har märkt att jag sällan/aldrig gråter längre. Fast jag är mer eller mindre ledsen alltför ofta. Jag undrar vad det beror på, jag har i och för sig aldrig varit en sådan som gråter mycket eller offentligt, tycker det är pinsamt. Jag vill inte visa mig svag för andra. Men när mamma var här och hälsade på grät jag mycket - och det var en sådan lättnad! Att bara få bli omkramad och gråta i hennes famn är bland det underbaraste som finns. Jag skulle vilja få gråta på det sättet igen, det kändes så bra efteråt. Som att en spärr hade släpts, ångesten hade lättat och saker såg inte allt för illa ut. Som om det onda rann ut och lämnade kroppen tillsammans med tårarna. 

 Ibland när jag är som djupast nere i skiten får jag andningssvårigheter och blir varm, men några tårar kommer aldrig. Kanske kan jag inte slappna av tillräckligt för att lätta på tårkanalerna, jag vet faktiskt inte vad det beror på. Inte ens när jag är ensam och vet att ingen skulle se eller höra mig kan jag gråta - jag har försökt! Det ni, jag kan inte ens gråta ordentligt, hur sorlig är inte jag.

Det är inte bara jag själv som väger för mycket, min resväska är halvpackad och väger redan 21 kilo. Hur i helvete ska jag få med mig allt hem! Och jag har absolut inte råd att betala övervikt, är inne på mina sista tio pund! Fan, denna dag suger.

Helvetes jävla skit våg! Vilket sorligt liv jag lever när hela min dag förstörs av ett par blinkande siffror. Så jag hetsade för att handskas? med känslorna. Big time. Har panik på allvar nu, någon som vet hur man går ner åtta kilo på fem dagar?
Jag skäms och vill bara försvinna för all evighet.

Inte spy, inte spy, inte spy, inte spy...

Är inne på min sista vecka i London nu. Nu känns det verkligen att man snart kommer lämna den här underbara staden. Jag gör saker jag gjort i över nio månader för sista gången och det känns bra märkligt. Bara en sådan sak som att gå en promenad i parken eller handla matvaror gör mig sentimental. Fan vad jag kommer sakna det här livet. Igår var sista utekvällen (vilken var underbar, prata med en skön fallskärmsintruktör(!) halva kvällen) och idag är sista måndagen som bofast i London - någonsin?

Kommer kännas konstigt att komma hem. Jag undrar bl.a. vad är det för plats jag kommer komma hem till, har de andra ändrats lika mycket som jag? Är saker som förut? Vart ska jag börja ta tag i mitt "gamla" liv? London har blivit mitt hem nästan lika mycket. Språket var väl aldrig något problem, även fast flytet har förbättrats. Jag kan gatunamnen, när Tesco stänger på söndagar och så har jag ju fått en hel del bekanta som bor här. Bara känslan av att titta åt "rätt" håll när man går över gatan (är van med vänstertrafiken nu) eller att slänga fram svenska kronor när man handlar tror jag till en början kommer kännas ovant. Vad vet jag. Jag tänker för mycket.

Blandade känslor beskriver nog min hemfärd bäst. Trots allt härligt jag har varit med om har det varit väldigt tufft emellanåt. Det var här min ätstörning (eller vad man ska kalla det?) tog fart på riktigt. Ensamheten och alla krav gjorde det möjligt. Ibland tänker jag på hur mitt liv och jag som person skulle varit om jag inte satte mig på det där flygplanet med destination London förra sensommaren.

Äh, det här blev ju ett konstigt inlägg, kanske svårt för er att sätta er in i vad jag tänker men jag behövde verkligen få ventilera dessa tankar. Mycket som far runt i skallen just nu...
 
Imorn ska jag handla upp mina sista pund!

Kom just hem från Midsommarfirandet. Jag kände mig allt lite skamsen när jag försökte slinka in genom porten omärkt, inte var dag som jag spenderar natten på annat håll. Givetvis står det folk i hallen och småler när de frågar vad jag har varit - inga kommentarer, jag har ju pojkvän för guds skull!

I alla fall så var gårdagens Midsommarfirande i Hyde Park något av det roligaste jag varit med om. FULLT med FULLA svenskar, och en hel del britter också. Vi söp med tillhörande snappsvisor,  åt jordgubbar med grädde, spelade brännboll, hoppa säck och dansa runt midsommarstången. Det bästa var nog att alla var så trevliga och lättsamma. Jag kände inte många där, men alla var så öppna och glada så jag kände som om människorna där var ens bästa kompisar. Det blir kanske så när svenskar träffas utomlands och firar en svensk högtid. Nubbarna hjälpte säkert till också haha. Men fy fan vad kul jag hade! Åh, den bästa Midsommaren någonsin! Funderar på att göra det till min egen tradition att åka ner till London varje Midsommar. Säkert 500 svenskar var på plats, likaså kubbspel och en cd-spelare som växlade låtar mellan Abba, Gyllene Tider och Thomas Ledin. Fucking Brilliant.

Blev en hel del dricka igår. Kalorier. Förutom jordgubbarna åt jag även kycklingvingar med ostdipp så jag var bra orolig för vad Herr Våg skulle säga. Så fick jag syn på en våg hos X imorse och jag bestämde mig för att se om den visar samma som den vi har här. Jag har trots allt bara vägt mig på en och samma våg under hela viktminskningsperioden, tänk om den är fel! Vågen hos X visade mindre än den här hemma. Kan inte stämma, inte som jag har ätit de senaste dagarna. Så jag vägde mig när jag kom hem också, även fast jag hunnit få i mig korv, mjölk, vatten och en caramelfrappe. Kors i taket! Jag har gått ner OCH ätit/druckit som en gris + haft en sjuhelvetes rolig midsommar.
Jag är glad idag =)

Banankakor, kanelbullar, kladdkaka,  citronpaj, hallongrottor, bagels med creme cheese och skinka, salami, ostbricka, hemmagjord potatissallad, apelsin, tranbärs och äppeljuice, räksallad, ägghalvor med mojs på, ett BERG av jordgubbar, hallon och blåbär med grädde och glass till. Listan kan göras ännu längre men jag blir bara illamående. Allt detta står framför mig de närmaste timmarna och jag vill bara bort härifrån, bort från all mat och kraven på att vara glad och umgås med folk jag egentligen inte känner. Pricken över i:et måste ju vara att jag ska fika med en kompis senare i eftermiddag. Hets någon?

Jag tror jag skiter i den här Low-Carb dieten nu. Den är inte för mig. Jag blir helnervös när jag äter korv och ost och ägg hela dagarna, jag fixar inte att veta hur många hundratals kalorier som hamnar i magen dagligen på mig. Visst är den effektiv, men jag trillar lätt dit och äter något sött vilket resulterar i att alla de där kalorierna jag ätit under dagen sätter sig omkring midjan istället för att brännas som energi. Jag har gått upp i vikt sedan förra veckan.

Så nu står jag här och känner mig väldigt vilsen. För att inte nämna misslyckad. Många frågor som bearbetas.
Vad ska jag äta nu?
Ska jag överhuvudtaget äta?
Hur ska jag hantera Midsommar?
Vad ska jag svara de som undrar varför jag inte äter "normalt"?
Hur ska jag tackla maten när jag kommer hem?
Vad kommer Mamma säga om min vikt?

Jag är så trött på att ljuga. En sida vill bara bryta ihop och berätta om allt hemskt och att jag mer eller mindre har en sjukdom. Men jag ligger på gränsen, så det känns så onödigt om jag fortfarande har chansen att själv ställa allt till rätta. Jag ska fixa det här. Få bort fettet och sedan återgå till en normalt liv. Däremellan får jag väl dra en lögn eller två. Men jag är van vid det här laget...

Maten kan jag kanske undvika men frågorna kommer jag inte ifrån, närmast ligger vad jag ska äta nu. Det känns som om jag har tagit till alla knep som finns och inte har kvar några ess i skortärmen. Jag är ensam kvar med mig själv och min äckliga kropp. Men fan! På något sätt ska det gå, det måste det!

Imorgon är det stor farvälfest här i trädgården. Idag har vi både köpt mat och bakat fikabröd/kakor inför morgondagen. Jag har en STOR klump i magen, och då menar jag inte av allt jag har ätit idag. Jag vill inte, jag vill sjunka genom jorden och aldrig se eller behöva tänka på mat igen. Jag blir galen av allt detta. Det har gått så långt att jag blir illamående/äcklad av andra som stoppar i sig chips/bakelser/godis osv. Ena sekunden ser jag med avsky i blicken på deras proppfyllda munnar för att i andra sekunden göra precis likadant. Så motsägelsefullt, jag vet inte varför jag gör det.

Jag är så trött på det här, att inte kunna lita på mig själv. Att inte ha styrkan att säga "Nej tack" fast jag mer än gärna vill ha en bit Citronpaj. Att inte gå i kylen hela tiden och varje gång lova att det är den sista biten för idag. Att sluta i tid. Att vara nöjd. Jag blir aldrig nöjd, varken med vikten eller matintaget. Aldrig nöjd. Just ikväll är jag jävligt less på mig själv.

Eftersom du varken lämnade mailaderss eller har en egen blogg får jag väl skriva här att jag inte alls är överdriven vad gäller min vikt, imorse vägde jag starx under 58 kilo vilket ger mig ett BMI på 20.3. Alltså har jag en del att "ta av" innan jag passerar gränsen för undervikt och eventuella bristsjukdommar. Det enda som är sorligt är att jag inte kan ta mig i kragen och gå ner de där förbannade kilona.

Tack för din peppande kommentar!

Jaha, det var ju en jävla humörhöjare att sitta i en mörk lokal med 100 ursinniga svenskar som kastar öl omkring sig och svär när Ryssarna spöade oss. MEN jag har i alla fall sett Will Smith och Charlize Theron i kött och blod eftersom de var premiär för hans nya film Hancock. Charlize är SÅ vacker, hon har en sådan tidlös skönhet som de flesta i Hollywood inte ens kommer i närheten av. Hon känns äkta på något sätt.



Nu ska jag göra slut på den här pissdagen och försöka sova. Lång dag imorgon, vill inte göra den värre med att vara trött och grining.

So long sweethearts!

Idag slog det slint i skallen på mig (varför alltid onsdagar?!) och jag åt svenskt lösgodis. Förstår ni hur jävla många kolhydrater som finns i en påse lösgodis!!! Nästan 100! Det betyder att allt jag kämpat för de senaste dagarna gått käpprätt åt helvete och jag är tillbaka på ruta ett. För så är det i denna diet, man kan inte fuska, då minska ketonerna direkt = jag blir smällfet eftersom jag äter korv och ost hela dagarna.

Nu ska jag in till Picadilly Cirkus och beblanda mig med svenskar för en gångs skull. Det har hyrt en hel club där de visar Sverige - Ryssland och jag hoppas att matchen och stämningen kan få mig att glömma dagen som gått. Inge sprit blir det iaf, då vet jag vem som står på näsan i toaletten inatt. Men på något konstigt sätt känns det faktiskt lite lockande...

Idag hade jag redan tagit en timmes morgonpromenad, halvsprungit i 20 min till svenska affären här i London och bunkrat upp inför midsommar, börjat jobbet och städat (damsugit, dammat, bytt sänglakan) innan klockan ens var 11. Jag har dessutom skickat iväg 3 viktiga mail och visrusrensat datorn istället för att sitta och lalla på Facebook. Denna morgon duger. Jag älskar att vara effektiv, det känns så jävla bra. Men alltför ofta orkar jag inte med pressen över allt som borde hinnas med så då skiter jag i hela grejen. Allt eller inget liksom.

Gissa vad som nyss hände? Telefonen surra till och jag läser ett SMS om att de har haft lönerevision på mitt sommarjobb och att jag nu kommer få 90kr/h. Förra året hade jag 78kr/h. Ni på ICA kanske tjänar mer, men för att gå och slashasa på ett lager med massa sköna rockers tycker jag det är bra betalt. Jag tackar och tar emot dessa nyheter med ett fett jävla smile och en plånbok på vid gavel. Rumsrenovering here I come.

Och vet ni vad jag ska göra nu? Jag ska ner till dammen och mata fåglarna med den orörda baguetten som äntligen blivit för hård att (hets)äta. Jag har spanat på den under hela helgen och velat värma den, bre ett 2 cm lager tjockt smör på och sluka den för mig själv. Men jag har stått emot. För varje dag som gått har jag kunnat slita ögonen från den lite mer och inte försökt att inte tänka fula hets-tankar. Så nu som ett segerbevis ska jag mata fåglarna med vad som för några veckor hade varit en hets-baguette. Nu är det bara en torr brödbit som snart ska bli fågelmat. YES. 

Det blev ändringar på jobbet så gissa vem som har slitit HELA helgen. Jag är fullständigt slut i kroppen, i huvudet för den delen med. Men jag har inte jobbat så mycket att jag inte hittat tid för att äta, det ska mycket till. Jag vet att det inte spelar lika stor roll hur många kalorier man stoppar i sig när man kör en Low-carb diet men jag har ändå sjukt dåligt samvete över allt jag stoppar i mig. ENORMA MÄNGDER. Igår lördags åt/drack jag t.ex. följande:

8 salami skivor
2 skinkbitar
5 ost skivor
1 falukorsskiva
2 ägg,
ca 50 g räkor, 
ca 150 g paprika, sockerärtor, gurka och morötter
1 tesked majonäs
några stänk citronjuice
2 kaffe med mjölk 
1 burk sprite zero
1 burk cola light

Summa sumarum ~14 kolhydrater och ca hundra miljoner kalorier.

Jag känner mig som ett stort äckligt fläskberg med tanke på allt fett jag stoppar i mig. USCH. Jag blir halvparanoid och går och tittar lite nu och då i spegeln att revbenen fortfarande syns för jag kan fortfarande inte riktigt lita på att detta funkar. Det känns så fel att äta såhär när jag har som mål att gå ner i vikt, det känns för enkelt. För enkelt är precis vad det är. Inga hungerskänslor, energi i massor och vågen pekar ner nu för tredje dagen i rad. På papperet är det här den perfekta dieten. Men skulden och skammen blir jag inte av med.

För första gången på hur länge som helst hade jag ätit upp all min mat i kylskåpet. Jag fick kasta en tom kartong i soptunnan istället för att kasta en halvfull där datumet gått ut. När jag upptäckte att det var slut på low-carb mat fick jag världens ångest. Hade jag ätit upp all mat som egentligen skulle räcka till mitten på nästa vecka, hur girig får man bli! "Nu blir det svält så du lär dig att inte äta som en gris" tänkte jag först. Men till min lycka hittade jag ett par ägg och de + kaffe blev min söndagsmat.

I och med att jag inte går och är hungrig så har jag inte kännt något större behov att hesta. Om man nu inte kallar stoppa munnen full med ost och korv hetsa...Men det är en annan sinnesstämning. Jag får äta den här korven intalar jag mig själv. Det är okej, jag får, det är tillåtet. Visst har jag sneglat på chipspåsarna och kakburken men jag har tagit mitt föruft till fånga - varje gång.

Det betyder alltså att jag är inne på min NIONDE "friska" dag. Inga hetsningar, inga spyor. Tro't eller ej.

Har ledigt nu några timmar innan kvällens jobb och då passa jag på att åka till Portobello Market eftersom det är helt kaotiskt att gå där en lördag. Turister. Överallt. Så jag brukar åka dit på fredagar istället, gå och strosa lite bland alla små stånd och andas in doften från blommorna som säljs på gatan av den skojfriska indiern. Han skämtar alltid med mig. Då jag hetsade som mest brukade jag äver köpa färska bakverk därifrån marknaden (bland de godaste som finns) och skynda hem för att proppa i mig dem. Synd bara att jag efter den tredje eller fjärde inte längre kände någon smak...varför blir det så?

Men de är över nu. Jag har istället fått ögonen på en jättefin axelväska och jag hoppas att min sista välförtjänta slantar räcker till den. Den är lite dyrare, ungefär 500 i svenska kronor men den är SÅ fin och jag uppskattar att äga något som ingen annan har. Då när jag går hemma med den och folk frågar vart jag köpt den så kan jag nöjt säga att den är från London, närmare bestämt en av de affärer som man ser i filmen Notting Hill, coolt va haha! Inte från Gina Tricot, som jag erkänner har fina saker, men hur kul är det att gå omkring och se ut som hälften av alla andra unga tjejer i Sverige? Bara vad jag tycker i alla fall....Nog om det nu, vi får se hur min ekonomi ser ut efter helgen, väsk-köp eller inte.