Spyr bort min framtid
Imorgon går höstens viktigaste tenta av stapeln, och även min farmors begravning. Just nu ser det inte som om jag kommer närvara vid något av dem. Jag duger inte. Hela dagen har jag hetsätit och vågen visar 2.7 kilo mer än imorse. Hur kan det ens vara möljigt!? Jag reagerar inte ens längre på att jag äter 8 rostade mackor, det är bara förätten. För er som är nyfikna har jag även tryckt i mig 400 gram choklad, två stycken kanellängder (!) två varmkorvar, tre skålar med blåbär och grädde, 3 läkerol askar innan jag låg i kramper på toaletten och försökte få upp skiten.
Sen äcklades jag av mig själv, hade ångestattacker och tyckte allmänt illa om mig själv. 1 timma efter började cirkusen om igen då jag hade sylt i filen som är absolut förbjudet, och då var det lika bra att hetsa. Två vändor till efter det har jag hunnit med innan det fick lov att vara nog, jag sitter nu med min svullnadsdämpande gelémask som jag köpte i Tallin så jag inte ska se alltför hemsk ut. Usch.
Kursboken har jag knappt rört på hela dagen som egentligen var ämnad åt råplugg. Men kanske blir det här ett "wake up call" för om jag fortsätter såhär blir studierna lidande så att jag kanske blir studiemedelsskyldig. Hemska tanke, det vill jag verkligen inte! Hur långt ner i skiten måste jag hamna innan jag ska orka mig upp?! Vart är min motivation?
Update
Var länge sedan det skrevs något så här kommer en lite update:
Var i Tallin i helgen med hela tjocka släkten och det har inneburit ett konstant ätande. Vilket jag har hängt på, och ökat 3 kilo på min redan feta kropp. Frukostbuffé och Lunchbuffé, fika med bakverk och varm choklad, storstilade middagar och överfyllda taxfree-korgar innehållande mestadels godis är vad som har stått till buds över helgen. Jag har inte ens fösökt att fly undan, jag visste att de höll koll på mig så jag körde fullt ut. Om jag nu kan skylla på det. Nej, jag är så jävla svag. Hetsätningar en hel helg utan happy ending, alltså inget toabesök. Jag skäms och äcklas, men samtidigt så vill jag ha mer!
Nu är jag fet på riktigt. Så jävla äklig med all världens daller samlat runt magen. Jag orkar inte ens sätta ord på det.
Låt mig dö!
Tiden sätter sina spår
Kvällen hade jag tänkt spendera med min kursbok och lite naturgodis, sådär lagomt som vanliga människor gör. Jag har fått för mig att de unnar sig något extra ibland, t.ex om man sitter med sin tjocka kursbok en lördagkväll istället för att fira sin barndomskompis 20-årsfest på Berns. Men det blev inte lite naturgodis. Det blev 3 hg. Och en påse sura soda flaskor. Och en skål glass med skivad banan och valnötter. Allt detta förtärdes efter middagen som bestod av potatisgratäng och fläskfilé. Så ni förstår att jag gick över gränsen för vad en normal människa skulle "unnat" sig.
Så jag gick till skamvrån och började riva i halsen tills det kom upp blodblandad glassnaturgodissodanapps-sörja. Föressten, soda nappar är på tok för sura för att äta en hel påse av, min tunga känns som ett sårigt sandpapper som svider vid minsta lilla beröring. Och halsen är det dåligt med också, börjar på allvar känna av effekterna av de här destruktiva vanorna. Jag är ingen näktergal men o som jag älskar att sjunga! Eller iaf tralla och nynna på visor. Jag är visornas okrönta drottning, kan nästan alla Wreeswijk och Winnerbäck-visor som någonsin gjorts. Men nuförtiden håller inte rösten för ens en liten visa. Den är raspig och hård och det värker i halsen såfort jag tar i lite. Men vad gör det när själva lusten till att nynna på någon gammal visa inte längre finns?
Min högra hand bär märken av alla vändor till toaletten. Huden är torr och knogarna på pek- och långfingret har röda märken. Fastän jag tvättar med tvål efteråt sitter den unkna lukten av magsyra kvar på fingrarna. Jag är livrädd att någon annan än jag ska känna den. Eller kommentera varför nagelbanden ser så nariga ut på de tre högerfingrarna och inte på resten.
Och så tänderna. Jag som var så stolt över mina tänder när tandställningen äntligen åkte av. Millon dollar smile. Men nu är de missfärgade och emaljen börjar sakta lösas upp. Det ilar i mina en gång så fina gaddar. Jag ler inte lika ofta som förut. Jag har mina skäl. Jag har börjat tappa mera hår också. Det är som halva kallufsen sitter i borsten på morgonen. Ringarna under ögonen blir allt svårare att täcka med concealern, det räcker inte med att sova åtta timmar om man har en trött och sargad själ. Det blir allt svårare att dölja spåren. Jag känner mig som en skadad hjort på höstjakt.
Jag skäms så för vad jag gör mot mig själv - både fysiskt och psykist. Men jag förmår mig inte att vakna ur mardrömmen.
Adjö farmor
Jag gick hem och hade bland de största hetsätningar någonsin, inte en millimeter av magsäcken var tom. Till skillnad från min själ. Det ekar inom mig. Hur mycket jag än fyller magsäcken så är jag fortfarande lika tom inuti. Ett svart hål som suger upp all min energi och livslust. De är ickeexisterande. Borta.
Nu står jag inför ett dilemma. Samma dag som min farmor begravs har jag höstens största och viktigaste tenta. Vad ska jag välja? Antingen åker jag upp till norbotten, tar ett sista farväl av den söta gumma som alltid funnits och spenderar en hel dag och kväll sörjandes medans klasskompisarna svettas på tentan för att sedan festa natten lång av lättnaden att äntligen ha den avklarad. Vad ska jag göra? Jag vill inte missa begravningen och få dåligt samvete från släkten som tycker att jag felprioriterar. Samtidigt vill jag inte halka efter i skolan eller missa gemenskapen i klassen.
Det här är säkert värsta I-landsprobelmet men för mig är det ett svårt och viktigt val. Vem ska jag svika?
Johanna undrade vad jag pluggar - Turism är det ämne jag fallit för och även om det är kämpigt ibland känns det som om jag hamnat rätt, älskar att arbeta med människor och se världen ur ett nytt perspektiv.
Förövrigt har jag inte lyckas gråta ut än, mer än den vattenansamlingen som blir i ögat när man spyr. Jag är så fel, men inte dör jag för det. Men jag lever inte heller - jag bara existerar. Det är så det känns i varje fall.
The story of my life
Jag förbannar mig själv varje gång jag sitter uppe halva nätterna och råpluggar och bäljar i mig kaffe och socker för att hålla ögonen öppna och banka in kunskapen. Varje gång lovar jag att detta är banne mig sista gången jag väntar såhär länge med att börja och nästa gång ska jag minsann bli klar en vecka innan deadlinen. Jovisst...
Lika dålig som jag är på att lova mig själv att aldrig mera hetsäta och spy trots att jag har hundra anledningar att låta bli - lika dålig är jag också på att börja med skolarbetet i tid och inte utsetta mig för att stress, press och ångest.
Nu är jag faktiskt ingen liten ettagluttare längre som kan komma undan med ursäkter om att min dator havererade eller att jag varit dödligt sjuk veckan innan provet. Nu måste jag faktiskt vakna till och inse att jag pluggar på univetsitetsnivå - det är min framtid det handlar om och inget jag kan schabla bort eller ta lätt på. Jag blir så arg på mig själv!
Önska mig lycka till på min första tenta imorgon, jag har redan kollat upp datumet för omtentan....
End it.
Jag spyr och har har mig som vanligt, det har verkligen blivit en del av min vardagsrutin numera. Förstår inte för mitt liv hur jag kunde hålla mig spyfri i nästan 4 veckor i början av sommaren, det går bara inte. Jag har en matlust och ett sockersug som inte är av denna värld, och jag överdriver inte. Många anorektiker tycker t.ex att de äter mycket om det skulle äta två tacos eftersom sjukdommen gör att de får en förvrängd uppfattning om hur mycket mat som är för mycket.
Jag å andra sidan är helt på det torra när det är för mycket. Det är när min mage vrider sig i kramper efter att jag ätit upp den femte tacosen, en skål med youhurt, sylt och valnötter, två glas juice, ett äpple, en nektarin och en handfull vindruvor. Då är det för mycket och någon annan utväg än att gå raka stegen till toaletten finns inte. Såväl som den ständiga ångesten och skulden och skammen över allt jag proppat i mig så har jag fysiska smärtor av att min magsäck är på bristningsgränsen.
Jag vet helt enkelt inte när jag ska sluta utan bara när det helt har spårat ur. Jag har väldigt svårt för att känna mig lagomt mätt och belåten. Det ska vara antingen eller. Antingen ska det kurra eller så kommer det gurgla. Jag fördrar kurrningarna men jag är helt enkelt inte så stark att jag klarar av att svälta mig själv. Det går bara inte, I've tried and faild. Och kanske är det bra? Men att överäta och spy är fan inte bättre för den sakens skull..
Jag ser inget slut på den här helvetesfärden
Jag väntar på att vakna upp ifrån mardrömmen
Jag orkar inte hoppas längre
My day
Besöket på undomsmottagningen var jobbigt. Jag bestämde mig för att inte ljuga om min mensfrånvaro men i efterhand är jag osäker på om det verkligen var så himla smart. Jag fick inte ut något recept just därför att jag inte har regelbunden mens. Istället boka hon ett möte med en läkare dör att försäkra sig om att det inte är några allvarliga orsaker till mitt "tillstånd". (Min tanke just då: är bulimi en nog allvarlig orsak?)
Ju längre jag satt där och korsförhördes desto mer löngner bubblade ut ur mig i ren desperation. Jag ljög bland annat och sa att jag är två centimeter kortare och tre kilo tyngre än vad jag egentligen är. Detta fast jag inte ens är underviktig (BMI på ca 19) men jag ville ha breda marginaler så hon inte misstänker något. Jag såg nog hur hon granskade mig..
Jag drog även till med stresskortet och sa att omställningen från att ha bott i London till att komma hem igen kan ha bidragit. Hon verkade köpa det. Jag förklarade även att jag har haft längre uppehåll förut (vilket är sant) och att jag mår bra i övrigt och inte har några andra sjukdommar eller hormonella rubbningar.
Men trots denna utläggning om hur hiiiimla bra jag mår tyckte hon det ändå var nödvändigt att jag ska träffa en läkare och genomgå en undersökning. Usch, jag vill verkligen inte! Jag funderar på att säga att min mens kommit tillbaka så att jag kan få den där jävla p-ringen och slippa alla dömmande blickar och jobbiga frågor. Jag hatar att dölja saker och vara oärlig.
Efter besöket köpte jag lösgodis som jag moffa i mig tillsammans med en hemmagjord hamburgare, yoghurt och stekta äppelskivor med kanel och grädde. Spydde. Blev hungrig igen. Gick ner till kiosken och köpte en magnum och naturgodis. Sommnade på soffan innan jag han spy, vaknade upp fyra timmar senare av att mamma smällde igen dörren och fick snabbt fart på benen och drog till mig min forskningsmetodikbok så att det skulle verka som om jag läste. Jag har min första tenta på fredag och är hur nervös, orolig, spänd och ångestladdad som helst. Det måste gå vägen.
För övrigt gick jag och hämtade tidningen så fort jag öppnat ögonen imorse och satt i min fortfarande varma säng och läste första delen i SvD:s serie om kroppsideal. Tyckte den fick med mycket bra och jag kommer ha ännu en bra anledning till att kravla mig upp från sängen imorgon också.
Ta hand om er! (eller försök att inte förstöra er allt för mycket i alla fall)
Alla ni med Svenska Dagbladet!
En klump i magen
Ska till ungdomsmotagningen imorgon, och det är med en stor klump i magen jag går dit. Största anledningen till att jag går dit är för att disskutera nya preventivmedel. Jag vill inte börja med p-piller igen. Jag hatar tanken på att mixtra med kroppens hormoner, dock går det bra att mixra med matspjälkningen i form av hets och kräkningar (Ja, jag är medveten om dubbelmoralen här). Så därför går jag motvilligt dit och om allt går bra får jag istället en P-ring med mig hem.
Det finns dock ett problem.
Jag har inte haft mens på ett sex månader och jag antar att det kommer komma fram under samtalet imorgon. Den slutade när kräkningarna och bantningen tog fart på allvar, då jag levde på diet coke och sprang runt Hyde park ena dagen för att nästa kväll supa ner mig och fyllekäka 3000 kcal som jag sedan spydde upp fram mot småtimmarna. Jag saknar inte det livet. Men jag saknar inte min mens heller. Jag tycker det är en gudagåva att slippa mensvärk, uppsvälldhet (iaf mensrelaterad), humörsvängningar och ovälkomma finnar. Några gånger när jag hållt mig frisk under en längre period har jag faktiskt haft evetuell mensåterkomst som anledning att hetsa och kräka just för att den inte ska komma tillbaka.
Jag grämer mig verkligen för att gå dit, jag tycker det är enormt obehagligt att prata om mitt sexualliv, särskilt i medicinskt syfte men en vilt främmande människa som jag är säker på kommer dömma mig. Jag vet att det är en absurd tanke och även om jag bara haft sex med min pojkvän och aldrig haft några sös så känner jag mig som en billig, knarkande gonoréehora som bara kommer dit för att få gratiskondomer. De känns som om de ser ner på mig, rent av igenom mig, och jag är livrädd för att de skrapa på ytan och förstå vad jag sysslar med. Att jag är ätstörd. En ätstörd gonréehora som vill ha gratiskondomer. Och knark - men det finns inte på ungdomsmottagningen.
Jag vill inte bli utfrågad. Jag vill inte blotta mig varken psykiskt eller fysiskt. De där studiebesöket i sjuan då man fick se undersökningsstolarna och stålredskapen sätter fortfarande skräck i mig. Jag har så många frågor som virvlar runt som en höststorm i huvudet på mig just nu och det gör mig väldigt orolig.
* Vad ska jag säga, hur mycket kan berätta utan att riskera att "avslöja" mig?
* Kan jag ens få preventivmedel utskrivet även om jag med största sannolikhet just nu inte ens skulle kunna bli gravid?
* Kommer mensen komma tillbaka om jag börjar med ett preventivmedel?
Eller ska jag göra det lätt för mig och bara ljuga om min mens? Men tänk om det sabbar nånting i kroppen? Jag har väl rubbat tillräckligt redan och vill inte att något mer ska bli fel. Men att ljuga är så bekvämt, det kan jag vid det här laget...
För aldrig att jag tänker erkännna för dem att jag är sjuk, det är nog så obehagligt att sitta i ett litet rum med kala väggar och bli utfrågad av barnmorskan Ingrid. Jag får nästan ångest bara av tanken på det. Jag vill bara ha det jag kom för och säga tack och hej! Kanske det blir så? Jag gör förmodligen en höna av en fjäder. Det händer allt som oftast faktiskt.
Imorgon är det en väldigt nervös ung dam som sitter på ungdomsmotagningen och känner sig blottad och billig.
Missing London
Herregud vad det är överskattat att gå på krogen! Vad har hänt under året jag var borta egentligen? Har Al-Qaida klonat fram en tjej- och killversion av alla 90:or och sänt ut dem på uppdrag för att sprida terror i stockholms nattliv?! Eller är det jag som har mognat till mig och insett att krogen inte är så himla kul som det var när man var 18, full och drottningen av dansgolvet?
Hursomhelst var denna kväll en flopp, alla på stället såg likadana ut; backslick och skjorta för pojkarna och korta fodralklänningar och alldeless för hårdsprejat hår för flickorna. De på dansgolvet vickade lite på rumpan eller fladdra med armarna i luften till Bag in da box medans de hårda grabbarna satt i baren och shotta jäger eller knuffa på varandra (och alla andra som kom i deras väg) På uteplatsen stog alla med en cigg i munjipan, bättrade på läppglanset för att i nästa sekund smeta ut det med kvällens fylleragg. Jag blir så less på detta montona samhälle där alla tycks bli gjutna i någon slags social form som ska gälla för allt och alla. Vad sägs om egen vilja, egen åsikt eller bara egen klädstil?
Vart är mångfalden och vart är musiken som inte spelas på NRJ top tio? Och framför allt annat: vart är alla charmiga engelsmän som får en att skratta och snappa upp engelska slagord utan att för den skull bara ha siktet inställt på att få hem ett stycke lamkött för kvällen. Jag saknar London så det gör ont i själen på mig nu! Alla vänner, alla uppleveser, alla eftermiddagsfikan på Starbucks, de röda bussarna, de vackra parkerna, ja till och med trängseln på Oxford Street!
Den ständiga pulsen, det oförutsägbara livet; aldrig tråkigt om man inte själv valde det.
Varför kan inte Stockholm vara lite mer som London? Måste majoriteten av svenskar vara så inskränkt tråkiga?
Förändring tack!
Annat var det i London - God I miss it.
Holding my breath for the weekend
Om jag inte själv stoppar mig, eller maten hinner tar slut så kan jag äta mer eller mindre konstant hela tiden under en helg. Sena stora frukostbjudningar som en timma senare avlöses av en lunch på stan som sen blir en fika. Sen är det dags för den storslagna helgmiddagen med potatisgratäng, entrecote, såser och sallader som flödar på bordet. Efter det följer desserten i form av glass eller något ännu värre(?) Till råga på allt detta bullas det upp med godis och snacks när hyrfilmen ska sättas på och jag finner mig själv sitta och smaska på lösgodis ända in på småtimmarna och min redan överfulla mage vrålar åt mig att sluta misshandla min kropp som är på bristningsgränsen och snart spyr självmant.
Värst ändå är att jag oftast är tillsammans med pojken under helgerna och då finns det ingen tid för att falla på knä inför porslinsguden. Känns lagom frächst att pussa på någon när man just har vänt magen ut och in och jag kan absolut inte riskera att han får nys om min allra mörkaste hemlighet. Han skulle aldrig förstå.
Nu är tack och lov inte varje helg som skräckexemplet ovan, men bortsett från den helg jag låg inne på sjukhuset slutar måndagsvägningen alltid på plus jämfört med fredagen. Alltid. Och jag är så djävulskt trött på det. Trött på mig själv som inte kan styra min fingar bort från godisskålen, trött på att känna magen arbeta för fullt när den egentligen borde kurra av hunger. Trött på att se de höga siffrorna på vågen skratta mig i ansiktet på måndagmorgon varpå jag bryter ihop och stirrar apatiskt in i väggen medans mamma bankar på dörren om att hon måste få komma in och borsta tänderna.
Om ändå att hinna borsta tänderna var mitt största problem en måndagmorgon.
