Time for changes
Imorgon är det kryssning med nya klassen. Jag tror jag ser fram emot det trots att det innebär festbuffé, sprit och att dela hytter med vilt främmande människor. Jag vill så gärna passa in lära känna nya vänner. Bra vänner. Men förhoppningarna är inte skyhöga precis, jag är inte den som tar upp mest plats i ett rum (förutom fysiskt sett) och kan ha svårt att ta kontakt med folk jag finner intressanta. Jag förtjänar inte deras vänskap, därför drar jag mig oftast till problemtyngda människor och dras med ner i deras jobbiga värld tills jag inte orkar mer och säger upp kontakten.
Äh, jag spekulerar nog mest. Vad vet jag egentligen om mina vänner när jag lyckas hålla så mycket från dem? De kanske gör samma sak. Jag hoppas inte det, för deras egen skull. Förövrigt är det min första kryssing. Lite pirrigt är det allt.
Ny dag, ny vecka, ny månad - ny chans till förändring. Jag vill, men vågar jag?
Äh, jag spekulerar nog mest. Vad vet jag egentligen om mina vänner när jag lyckas hålla så mycket från dem? De kanske gör samma sak. Jag hoppas inte det, för deras egen skull. Förövrigt är det min första kryssing. Lite pirrigt är det allt.
Ny dag, ny vecka, ny månad - ny chans till förändring. Jag vill, men vågar jag?
Söndagsångest
Nu har jag ännu en helg bakom mig där jag på söndagen tittar på vågen och ångrar min fyllefelsteg, brist på motion och all överflödig/dålig mat. Idag var det jobbigare än andra söndagar. Det brast inom mig när jag såg vågen hånle mot mig med en två kilos viktuppgång sedan fredagmorgon. Det var ett misslyckande för mycket och jag sjönk ner på det kalla klinkersgolvet och grät tyst för mig själv. Förbannade detta bergochdalbane-liv där vågen bestämmer om jag håller mig på banan eller om vagnen jag sitter i spårar ut och faller ner mot den svarta avgrunden. Jag vet själv att det kommer komma en dag då jag inte orkar ta mig upp längre om det fortsätter såhär.
Men idag orkade jag mig upp. Jag orkade även ut på en joggningsrunda, ljög mig bort från middagen och tog lax nu på kvällen. Trots min kompensationsförsök känner jag mig så hopplös. Detta är inte sista söndagen som jag kommer ångra mig. När får jag gå av bergochdalbanan?
Men idag orkade jag mig upp. Jag orkade även ut på en joggningsrunda, ljög mig bort från middagen och tog lax nu på kvällen. Trots min kompensationsförsök känner jag mig så hopplös. Detta är inte sista söndagen som jag kommer ångra mig. När får jag gå av bergochdalbanan?
Allvar
Tänkte att det var dags att återvända till min kära blogg, har varken haft tid eller ork de senaste dagarna men nu känner jag mig fit for fight igen. Jag kom hem från Turkiet som en solbrunare, fattigare och 3 kilo fetare människa. De där 3 kilona var som en käftsmäll och en påminnelse om att detta inte är himmelriket, jag kan inte äta skitsaker utan motion och stanna på samma vikt. Jag om någon borde väl hajat det by now. Men är det semester ska man tydligen unna sig en glass. Eller sju. Vedervärdiga jag.
På måndagen började jag högskolan med 90 andra nyblivna "kursare". Utan att tänka började jag skanna av människorna som satt där i föreläsningssalen och jämförde dem med mig själv. Hon har smalare lår än jag, hon är längre än jag, hon har finare skor än jag, tänk om jag hade lika vackra ögon som henne. Sen fanns det såklart dem som jag såg ner på. En smårund tjej som satt brevid mig hade en påse Maltesers i väskan, jag skulle skämmas ihjäl om någon såg mig med nått sådant. Det tog till och med emot att äta mina medhavda vindruvor efterom jag ständigt tänker på hur andra ser mig. Jag är trött på vara den roliga, klipska tjocka vännen till de "populära tjejerna".
Jag undrar hur min kompiskrets kommer se ut här på högskolan. Kommer jag ens få några vänner, duger jag som en vän? Har jag de rätta egenskaperna? Passar jag in?
Jag höll på dö när jag insåg till min fasa att bara jag hade skinntövlar på mig idag medans de andra knallade runt i sneakers och nätta balerina skor. Det är för tidigt med höstkläder/skor tydligen. Jag kände mig som en klumpig flodhäst i de där skorna och ville bara sjunka genom jorden. Värst var ändå mammas kommentar precis innan jag aningen försenad sprang ut genom dörren. "Ska du verkligen ha de där skorna?" Då tyckte jag att de var snygga och passande - men som jag ångrade mig sen....
Det är så sjukt det här när jag tänker på hur utseendefixerad jag blivit på bara några få månader. Ständigt jämför jag mig, det kan ta timmar att välja kläder och hur det än blir så står jag oftast framför spegel rådvill och besviken på min kropp. Det är mycket sällan som jag blir nöjd. Några nya plagg har jag inte heller råd med som nybliven student - kanske lika bra det, jag ser förjävlig ut i det mesta ändå.
Men allt är inte dåligt. Föreläsningara är jätteintressanta och jag har vart ute och sprungit dryga 7 km idag, det känns i vaderna. Spydde ikväll men det är första "återfallet" sen Turkiet. Chockade mig själv genom att äta upp varenda liten brödsmula och sedan i ren panik gå och spy på restaurangtoaletten efter desserten. Jag nådde en ny botten. 2 ggr.
Men det har vänt mot det bättre nu, hoppas det håller i sig ett tag. Tack för era kommentarer, de värmer =)
Godnatt!
På måndagen började jag högskolan med 90 andra nyblivna "kursare". Utan att tänka började jag skanna av människorna som satt där i föreläsningssalen och jämförde dem med mig själv. Hon har smalare lår än jag, hon är längre än jag, hon har finare skor än jag, tänk om jag hade lika vackra ögon som henne. Sen fanns det såklart dem som jag såg ner på. En smårund tjej som satt brevid mig hade en påse Maltesers i väskan, jag skulle skämmas ihjäl om någon såg mig med nått sådant. Det tog till och med emot att äta mina medhavda vindruvor efterom jag ständigt tänker på hur andra ser mig. Jag är trött på vara den roliga, klipska tjocka vännen till de "populära tjejerna".
Jag undrar hur min kompiskrets kommer se ut här på högskolan. Kommer jag ens få några vänner, duger jag som en vän? Har jag de rätta egenskaperna? Passar jag in?
Jag höll på dö när jag insåg till min fasa att bara jag hade skinntövlar på mig idag medans de andra knallade runt i sneakers och nätta balerina skor. Det är för tidigt med höstkläder/skor tydligen. Jag kände mig som en klumpig flodhäst i de där skorna och ville bara sjunka genom jorden. Värst var ändå mammas kommentar precis innan jag aningen försenad sprang ut genom dörren. "Ska du verkligen ha de där skorna?" Då tyckte jag att de var snygga och passande - men som jag ångrade mig sen....
Det är så sjukt det här när jag tänker på hur utseendefixerad jag blivit på bara några få månader. Ständigt jämför jag mig, det kan ta timmar att välja kläder och hur det än blir så står jag oftast framför spegel rådvill och besviken på min kropp. Det är mycket sällan som jag blir nöjd. Några nya plagg har jag inte heller råd med som nybliven student - kanske lika bra det, jag ser förjävlig ut i det mesta ändå.
Men allt är inte dåligt. Föreläsningara är jätteintressanta och jag har vart ute och sprungit dryga 7 km idag, det känns i vaderna. Spydde ikväll men det är första "återfallet" sen Turkiet. Chockade mig själv genom att äta upp varenda liten brödsmula och sedan i ren panik gå och spy på restaurangtoaletten efter desserten. Jag nådde en ny botten. 2 ggr.
Men det har vänt mot det bättre nu, hoppas det håller i sig ett tag. Tack för era kommentarer, de värmer =)
Godnatt!
Turkıet
Nu ar jag pa plats ı solıga turkıet. Jag dras mellan att njuta av allt har tıllsammans med mın fına pojkvan samtıdıgt som jag ınte kan skaka av mıg skuldkanslorna av att ha det sa bra. Det kanns ınte som om jag fortjanar det har. Jag fortjanar ınte att ha en kılle som kommer med frukost pa sang, ınte att blı ompysslad av varsamma hander pa Spa eller att bara lıgga vıd poolen och lasa under den heta solen. Det kanns ınte okej, jag kan ınte slappna av.
Igar delade vı pa en vınflaska och ı mın lullıghet fıck jag for mıg att smaka chıps. STORT mısstag. snart var prıngelstuben slut och lıka full som mın mage var av chıps var mıtt samvete av skuld. Jag skamdes eftersom det var han som kopt dem och att jag fortare an kvıckt tryckt ı mıg dem mellan mına fnıtterattacker. Pa morgonen begrundade jag lange mın stora mage som jag tyckte sag strorre ut an morgonen ınnan. Helvete.
Jag hatar att ınte veta vad jag vager men just nu tror jag ınte jag skulle vaga se sıffrorna. Semester ınnebar mat. Jag skams.
Nu maste jag tıllbaka ınnan kıllen borjar undra varfor det tar sa lang tıd att kopa vykort. Jag hatar att ljuga.
Igar delade vı pa en vınflaska och ı mın lullıghet fıck jag for mıg att smaka chıps. STORT mısstag. snart var prıngelstuben slut och lıka full som mın mage var av chıps var mıtt samvete av skuld. Jag skamdes eftersom det var han som kopt dem och att jag fortare an kvıckt tryckt ı mıg dem mellan mına fnıtterattacker. Pa morgonen begrundade jag lange mın stora mage som jag tyckte sag strorre ut an morgonen ınnan. Helvete.
Jag hatar att ınte veta vad jag vager men just nu tror jag ınte jag skulle vaga se sıffrorna. Semester ınnebar mat. Jag skams.
Nu maste jag tıllbaka ınnan kıllen borjar undra varfor det tar sa lang tıd att kopa vykort. Jag hatar att ljuga.
Det är ett starkt ord...
...men jag HATAR HATAR HATAR att inte kunna äta och tänka som en normal människa! JAG. HATAR. DET.
Gör slut på skiten nu! Jag orkar inte en dag till av den här eländiga, patetiska, lögnaktiga tillvaro som jag kallar liv.
Jag är så less att jag spyr galla över det...
Syltmani
Nu är det bärplockartider och det tar jag emot med öppen famn. Tro det eller ej men jag är en 19-årig modeintresserad storstadstjej som trivs med att dra på mig gummistövlar och ylletröja för att spendera lite "kvalitetstid" ute i skogen. Det är lungt och fridfullt där, ingen stress och ingen press på att se bra ut. Men visst kommer tävlingsinstinkten fram när man leende kikar i kompisens burk och inser att jag säkert har en halvliter mer blåbär i min...
Bärplockande innebär både motion och att man slipper vara nära köket och alla frestelser några timmar men det blir desto värre när man kommer hem igen. Då måste man ta reda på dem och det innebär alltsom oftast att min fina bär syltas. Eller ännu värre - hamnar på en blåbärskaka. Jag ser skräckslaget på när mormor häller kilovis med socker över bären, aldrig har jag insett hur mycket av det där vita giftet som krävs för att göra sylt. Ångest på hög nivå.
Sen när den är klar måste jag givetvis smaka på min hemmagjorda sylt och det räcker med att bara att doppa fingret och smaka så är jag fast. Mmmm...så gudomligt gott. Ska bara ta lite till. Jag doppar fingret igen. Och igen. Jag gräver fram en tesked och fyller med sylt. Mamma kommer in i köket, jag slänger blixsnabbt ner skeden i vasken och låtsas som ingenting. Hon går. Jag tar ljudlöst fram en matsked och doppar i sylten. Mmm, så gott. Jag doppar den igen. Först nu hinner hjärnan ikapp och inser jag hur mycket socker som jag fått i mig. Jag får panik. Drar i mig fyra skedar sylt till innan jag dricker ett glas vatten och besöker toaletten. Jag konstaterar att blåbärssylt ser ganska läskigt ut att spy upp. Förbannar mig själv och mitt sockerberoende. Så går mina tankegångar och det kvävs väl inget geni för att inse att något är på tok...
Tre sylt-hetsattacker har jag hunnit med idag. Blåbär, hallon och hjortron. Detta är inte ett normalt beteende, varför kan inte jag som alla andra äta min glass med varm hallonsylt och sen vara nöjd där? Eller ännu bättre, säga nej tack och inte äta sockerbomben alls. Varför har jag så in i norden dålig karaktär och spårar ut totalt när jag fått sockervittring?
Jag orkar inte leva såhär längre. Jag vill kunna njuta av min hemmalagade sylt som normala människor....Tjocka jag.
Bärplockande innebär både motion och att man slipper vara nära köket och alla frestelser några timmar men det blir desto värre när man kommer hem igen. Då måste man ta reda på dem och det innebär alltsom oftast att min fina bär syltas. Eller ännu värre - hamnar på en blåbärskaka. Jag ser skräckslaget på när mormor häller kilovis med socker över bären, aldrig har jag insett hur mycket av det där vita giftet som krävs för att göra sylt. Ångest på hög nivå.
Sen när den är klar måste jag givetvis smaka på min hemmagjorda sylt och det räcker med att bara att doppa fingret och smaka så är jag fast. Mmmm...så gudomligt gott. Ska bara ta lite till. Jag doppar fingret igen. Och igen. Jag gräver fram en tesked och fyller med sylt. Mamma kommer in i köket, jag slänger blixsnabbt ner skeden i vasken och låtsas som ingenting. Hon går. Jag tar ljudlöst fram en matsked och doppar i sylten. Mmm, så gott. Jag doppar den igen. Först nu hinner hjärnan ikapp och inser jag hur mycket socker som jag fått i mig. Jag får panik. Drar i mig fyra skedar sylt till innan jag dricker ett glas vatten och besöker toaletten. Jag konstaterar att blåbärssylt ser ganska läskigt ut att spy upp. Förbannar mig själv och mitt sockerberoende. Så går mina tankegångar och det kvävs väl inget geni för att inse att något är på tok...
Tre sylt-hetsattacker har jag hunnit med idag. Blåbär, hallon och hjortron. Detta är inte ett normalt beteende, varför kan inte jag som alla andra äta min glass med varm hallonsylt och sen vara nöjd där? Eller ännu bättre, säga nej tack och inte äta sockerbomben alls. Varför har jag så in i norden dålig karaktär och spårar ut totalt när jag fått sockervittring?
Jag orkar inte leva såhär längre. Jag vill kunna njuta av min hemmalagade sylt som normala människor....Tjocka jag.
Norrlands Guld
Tänkte kosta på mig ett inlägg så ni vet att jag lever, blev nog så deppigt och tungt i förra inlägget. Helgen var faktiskt den bästa på väääldigt länge. Åkte iväg till ett par vänner och prövade på att åka vattenskidor (dock utan framgång haha) och sedan satt vi i bastun och blickade ut över älven med en kall cider i handen. När det blev nog så varmt var det bara att plumsa ut i vattnet och kyla av sig, för älvar är inte direkt kända för sin tropiska värme...
Trevligast ändå var nog ändå att jag var rätt normal de dagarna. Jag gjorde normala saker. Vi satt ett gäng i parken och jag åt både smågodis och naturgodis som förblev kvar i magen på mig. Vi hyrde film och kurade ihop oss i soffan en kväll utan att jag fick allt för stor ångest av att jag inte rörde på fläsket. Filmen var faktiskt bra. Jag hade roligt och trivdes med att umgås sådär tätt med människor (vi sov skavfötters) även under en längre tid. Jag är faktiskt förvånad över mig själv.
En bieffekt av kräkeriet är att jag har skapat mig ett dubbelliv där det blir väldigt svårt att spendera längre tid med människor. Jag blir orolig att de ska "komma på" mig, se igenom min fasad och avslöja min hemska hemlighet. Jag kan inte äta och motionera som jag vill heller, det är tydligen onormalt...
Det är därför som det känns så konstigt, men bra!, att jag fixade helgen utan större problem. Visst tog det emot när jag insåg att jag hade ätit upp hela min kebabtallrik utan att den skulle få komma upp och jag erkänner att jag var ganska ångerfull efter all cider och smågodis som slank ner på småtimmarna. Men det dåliga väger inte på långt håll upp allt bra jag var med om. Gemenskapen med goda vänner, roliga påhitt och händelser jag kommer blicka tillbaka på med ett leende på läpparna så länge jag lever. Men skönast är nog känslan av att få vara mitt rätta jag för en stund. Jag var glad, och då menar jag riktigt glad. Jag kände igen mitt gamla jag, den där lättsamma tjejen som är busig och har nära till skratt.
Det verkar räcka med att vara i Norrland med goda vänner för att "vara mig själv för en stund". Känns hoppfullt.
Trevligast ändå var nog ändå att jag var rätt normal de dagarna. Jag gjorde normala saker. Vi satt ett gäng i parken och jag åt både smågodis och naturgodis som förblev kvar i magen på mig. Vi hyrde film och kurade ihop oss i soffan en kväll utan att jag fick allt för stor ångest av att jag inte rörde på fläsket. Filmen var faktiskt bra. Jag hade roligt och trivdes med att umgås sådär tätt med människor (vi sov skavfötters) även under en längre tid. Jag är faktiskt förvånad över mig själv.
En bieffekt av kräkeriet är att jag har skapat mig ett dubbelliv där det blir väldigt svårt att spendera längre tid med människor. Jag blir orolig att de ska "komma på" mig, se igenom min fasad och avslöja min hemska hemlighet. Jag kan inte äta och motionera som jag vill heller, det är tydligen onormalt...
Det är därför som det känns så konstigt, men bra!, att jag fixade helgen utan större problem. Visst tog det emot när jag insåg att jag hade ätit upp hela min kebabtallrik utan att den skulle få komma upp och jag erkänner att jag var ganska ångerfull efter all cider och smågodis som slank ner på småtimmarna. Men det dåliga väger inte på långt håll upp allt bra jag var med om. Gemenskapen med goda vänner, roliga påhitt och händelser jag kommer blicka tillbaka på med ett leende på läpparna så länge jag lever. Men skönast är nog känslan av att få vara mitt rätta jag för en stund. Jag var glad, och då menar jag riktigt glad. Jag kände igen mitt gamla jag, den där lättsamma tjejen som är busig och har nära till skratt.
Det verkar räcka med att vara i Norrland med goda vänner för att "vara mig själv för en stund". Känns hoppfullt.
En dag, en evighet
Jaha, då har ännu en dag gått till historien. Ännu dag ur mitt liv har försvunnit, skulle till och med kunna säga att den slösats bort. För inte kan jag påstå att den 7 juli 2008 kommer ringa någon klocka för mig i framtiden, det är bara ytterligare en dag som jag spytt bort. Visserligen har jag varit ute och fått ihop 3 liter blåbär (och sisådär 30 myggbett) men annars har den här dagen inte utmärkt sig alls. Jag känner mig tom, som om det här med vikten och spyeriet har gröp ett stort hål inom mig och kvar finns inte mycket att visa för världen, jag är inte samma människa som förut.
För ett år sedan skulle jag aldrig ens drömma om att spy upp Palt, den maträtt jag älskar mest på dennna jord! Men tyvärr innehåller den mest mjöl, potatis och fläsk och det går stick i stäv med vad jag får behålla i magen. Jag tror en liten bit av mig själv gick sönder när jag spydde upp paltarna, alla vet ju hur mycket jag älskar dem. Det var som att "göra sig av" med en bit av mig själv. Min identitet som paltälskare försvann i samma stund som den beiga sörjan försvann ner i avloppet och det måste jag säga är rätt så sorligt. Jag är sorlig.
Skulle kunna grunna i det här mycket djupare men det har jag varken lust eller ork till. Kan bara konstatera att jag förändrats det här året både på insidan och utsidan. Det verkar som att ju bättre det blir på utsidan, destå sämre blir det på insidan...
Äh, nu slutar jag svamla och går och lägger mig. Lång dag imorgon, tack och hej!
För ett år sedan skulle jag aldrig ens drömma om att spy upp Palt, den maträtt jag älskar mest på dennna jord! Men tyvärr innehåller den mest mjöl, potatis och fläsk och det går stick i stäv med vad jag får behålla i magen. Jag tror en liten bit av mig själv gick sönder när jag spydde upp paltarna, alla vet ju hur mycket jag älskar dem. Det var som att "göra sig av" med en bit av mig själv. Min identitet som paltälskare försvann i samma stund som den beiga sörjan försvann ner i avloppet och det måste jag säga är rätt så sorligt. Jag är sorlig.
Skulle kunna grunna i det här mycket djupare men det har jag varken lust eller ork till. Kan bara konstatera att jag förändrats det här året både på insidan och utsidan. Det verkar som att ju bättre det blir på utsidan, destå sämre blir det på insidan...
Äh, nu slutar jag svamla och går och lägger mig. Lång dag imorgon, tack och hej!
Spy spy spy - usch, blä och fy
Efter att jag spydde upp middagen som bestått av grillat kött med någon sockrig bbq-sås och ugnsrostade rotsaker (och för övrig var mitt tredje "specialbesök" till toaletten idag) bestämde jag mig för att jag misshandlat min kropp nog för idag. Jag behövde varva ner och dessutom kunde jag inte visa mig bland folk helt rödgråten och uppsvälld - så det blev ett varmt bubbelbad för att försöka vända saker åt rätt håll igen.
Åh så skönt det var! Att ligga där i dunklet (dimmern var nerskruvad) och sjunka ner halvägs med huvudet i vattnet så att man knappast hör något var en enorm lättnad. Det var så skönt att guppa omkring i skummet och bara vara. Inga tankar om mat, inga tankar om hösten - bara ljudet av droppande vatten från kranen.
Vågen visade + 1 kilo imorse så ni kan tänka er hur min dag har varit, därför också så många vändor till toan. Fick en mindre ångestattack när jag såg siffrorna och istället för att gå ut och springa eller på annat sätt lugna ner mig så fann jag tröst i kylskåpet. Som så många andra gånger. Precis som jag ätit upp kommer kusinerna insläntrandes och då finns varken tid eller ro? till att spy. Jag väntade säkert 45 minuter på att kunna smyga iväg och då är det i senaste laget. FAN.
Arg och besviken på mig själv springer jag en runda ute i skogen men kommer tillbaka med samma fetångest. Sen åt jag inget fram till middagsdags förens jag ser att det ligger en påse naturgodis i skafferiet som jag girit rycker åt mig och snart har jag 4 hg nötter i magen. Fan, maten står på bordet om 5 minuter och jag är proppmätt av naturgodis, finns väl inte mkt annat än att vända sig till porslinsguden för hjälp. Kan berätta att jag inte njöt alls av middagen som de hade tillagat så väl eftersom man inte känner vare sig sugen eller särskilt mycket smak när man är "nyspydd". Inget blir rätt idag.
Hungerkänslorna var helt åt skogen så givetvis åt jag för mycket av middagen. Jahapp, det är väl tredje gången gillt men där sätter jag ner foten, min hals hade nog inte klarar så mycket mer. Väldigt skönt med det där badet. Det behövde jag.Jag kanske till om med förtjänade det? Nej föressten. Jag kommer ha gått upp i vikt tills imorn, då förtjänar jag ingenting.
Åh så skönt det var! Att ligga där i dunklet (dimmern var nerskruvad) och sjunka ner halvägs med huvudet i vattnet så att man knappast hör något var en enorm lättnad. Det var så skönt att guppa omkring i skummet och bara vara. Inga tankar om mat, inga tankar om hösten - bara ljudet av droppande vatten från kranen.
Vågen visade + 1 kilo imorse så ni kan tänka er hur min dag har varit, därför också så många vändor till toan. Fick en mindre ångestattack när jag såg siffrorna och istället för att gå ut och springa eller på annat sätt lugna ner mig så fann jag tröst i kylskåpet. Som så många andra gånger. Precis som jag ätit upp kommer kusinerna insläntrandes och då finns varken tid eller ro? till att spy. Jag väntade säkert 45 minuter på att kunna smyga iväg och då är det i senaste laget. FAN.
Arg och besviken på mig själv springer jag en runda ute i skogen men kommer tillbaka med samma fetångest. Sen åt jag inget fram till middagsdags förens jag ser att det ligger en påse naturgodis i skafferiet som jag girit rycker åt mig och snart har jag 4 hg nötter i magen. Fan, maten står på bordet om 5 minuter och jag är proppmätt av naturgodis, finns väl inte mkt annat än att vända sig till porslinsguden för hjälp. Kan berätta att jag inte njöt alls av middagen som de hade tillagat så väl eftersom man inte känner vare sig sugen eller särskilt mycket smak när man är "nyspydd". Inget blir rätt idag.
Hungerkänslorna var helt åt skogen så givetvis åt jag för mycket av middagen. Jahapp, det är väl tredje gången gillt men där sätter jag ner foten, min hals hade nog inte klarar så mycket mer. Väldigt skönt med det där badet. Det behövde jag.
Kolhydratsfobi
Jag vet inte vad jag ska säga om dagen som gått, dålig ur viktminskningssyn sett. Har ätit en lasagne med renkött till lunch och västerbottenspaj med sallad och ägghalvor till middag. Märks det att jag är i Norrland eller? Såklart var det jättegott så jag tog två portioner av båda rätterna. Dumma fetto. Fast jag vet egentligen inte hur en stor portion är, börjar alltid med att ta lite och vill gärna stanna där men alltför ofta går jag tillbaka både en och två gånger för påfyllnad. Hursomhelst var det alldeles för mycket mat och jag blev rejält mätt båda gångerna. Att jag aldrig lär mig.
Lite plåster på såren är att jag petade bort pastaplattorna i lasangen och inte åt pajdegen. Jag är ju som sagt "glutenöverkänslig" och tillika livrädd för kolhydrater, skulle nog hellre äta rent fett istället för en skål vetemjöl, även om båda för mig är svartlistat. Är jag ensam om att vara kroniskt rädd för kolhydrater (förutom vid hets)? Jag vet att det är som pest eller kolera men vad skulle ni välja om ni vart tvungna, fett eller kolhydrater?
Nu sitter jag här och tuggar algrens sura bilar som jag sedan när det är lagom söndertuggade spottar ut på ett husållspapper som ligger härbrevid. Halva påsen ligger där nu som ett grön/rosa/vitt klägg. Det låter väl mysigt? Jag klarade inte att hålla mig ifrån skafferiet (som såklart är proppat med potentiellt "hetsmaterial") och inbillar mig att det inte är lika farligt om jag spottar ut det igen. Trots att en hel del råkar åka ner i halsen i alla fall. Äh vem försöker jag lura, jag är sockerberoende och kommer dö fet trots mina patetiska försök att bli smal...
Lite plåster på såren är att jag petade bort pastaplattorna i lasangen och inte åt pajdegen. Jag är ju som sagt "glutenöverkänslig" och tillika livrädd för kolhydrater, skulle nog hellre äta rent fett istället för en skål vetemjöl, även om båda för mig är svartlistat. Är jag ensam om att vara kroniskt rädd för kolhydrater (förutom vid hets)? Jag vet att det är som pest eller kolera men vad skulle ni välja om ni vart tvungna, fett eller kolhydrater?
Nu sitter jag här och tuggar algrens sura bilar som jag sedan när det är lagom söndertuggade spottar ut på ett husållspapper som ligger härbrevid. Halva påsen ligger där nu som ett grön/rosa/vitt klägg. Det låter väl mysigt? Jag klarade inte att hålla mig ifrån skafferiet (som såklart är proppat med potentiellt "hetsmaterial") och inbillar mig att det inte är lika farligt om jag spottar ut det igen. Trots att en hel del råkar åka ner i halsen i alla fall. Äh vem försöker jag lura, jag är sockerberoende och kommer dö fet trots mina patetiska försök att bli smal...
VÅGar inte tro
Hittade en old school våg här neri källarn och gissa om jag blev förvånad när mätstickan stannade någonstans mellan 53 och 54 kilo. Jag som trodde dessa vågar skulle vara mer pålitliga än digitala, nu vet jag inte alls längre. Vill helst ta mig till en vårdcentral eller något sådant ställe med en riktig, och framförallt pålitlig våg. Jag klarar inte av att bli glad av dessa siffror för att sedan komma hem och se att jag alls inte gått ner utan det bara var fel på vågen. Jag skulle bli helst knäckt.
Nu ropar mamma att frukosten är klar för 12:e gången...
Nu ropar mamma att frukosten är klar för 12:e gången...
Fröken hjärnlös
Jag har alltid hatat matte. Mest för att jag aldrig kunnat förstå vikten av att kunna liggande stolen eller lösa en andragradsekvation, när tillämpas sådana i vanliga livet liksom? Dessutom är det så djävulens tråkigt, det blir väl det när man sitter där och pinas med ett tal och inte vågar fråga om hjälp för tionde gången. Då är det roligare att rita rebusar med kompisen som sitter brevid.
Men en sak inom matte har jag alltid vart duktig på och till om med smågillat. Huvudräkning. Snabb som attan är jag, och den kunskapen har jag haft användning för både en och två gånger. Trots detta verkar min hjärna inte förstå att om jag blandar ett paket vaniljkräm med blåbär, jordgubbssylt och glass i en skål och äter utan att spy eller träna efteråt kommer vikten att ligga på plus dagen efter. Så varför gör jag det? Kan någon förklara det för mig? Varför i alla världens namn förstör jag för mig själv såhär! Visst var det gott men inte så gott att det är värt en viktuppgång.
INGET är värt en viktuppgång.
Kan någon få mig att förstå att jag ska ligga på en stand i BIKINI i Turkiet om mindre än två veckor - och att jag har 3 kg kvar att gå ner tills dess. Minst. Att jag ska spendera en vecka med älskling och att jag kommer hata mig själv för allt äckligt fläsk som klänger runt min kropp. Mina feta lår kommer klibba ihop av värmen och jag kommer se ut som en strandad val där jag ligger på playan i hopp om att bli brun.
Jag vill så gärna börja högskolan nu som en smal, brun och om möljigt lite gladare människa. Ska det vara så svårt!?
Jag är jätterädd att misslyckas med att få nya vänner och inte palla trycket med högskolestudier, att inte duga. Jag vill så gärna räcka till, för allt och alla. Ja inte bara räcka till, jag vill vara mer än så. Perfekt klingar fint till exempel. Men just nu känns allt ganska överväldigande. Och om jag inte ens kan lägga ihop att mat + noll motion = viktuppgång så vågar jag inte ens tänka på hur borta jag kommer vara i skolbänken, det var trots allt ett tag sedan. Hjälp. Framtiden skrämmer mig.
Men en sak inom matte har jag alltid vart duktig på och till om med smågillat. Huvudräkning. Snabb som attan är jag, och den kunskapen har jag haft användning för både en och två gånger. Trots detta verkar min hjärna inte förstå att om jag blandar ett paket vaniljkräm med blåbär, jordgubbssylt och glass i en skål och äter utan att spy eller träna efteråt kommer vikten att ligga på plus dagen efter. Så varför gör jag det? Kan någon förklara det för mig? Varför i alla världens namn förstör jag för mig själv såhär! Visst var det gott men inte så gott att det är värt en viktuppgång.
INGET är värt en viktuppgång.
Kan någon få mig att förstå att jag ska ligga på en stand i BIKINI i Turkiet om mindre än två veckor - och att jag har 3 kg kvar att gå ner tills dess. Minst. Att jag ska spendera en vecka med älskling och att jag kommer hata mig själv för allt äckligt fläsk som klänger runt min kropp. Mina feta lår kommer klibba ihop av värmen och jag kommer se ut som en strandad val där jag ligger på playan i hopp om att bli brun.
Jag vill så gärna börja högskolan nu som en smal, brun och om möljigt lite gladare människa. Ska det vara så svårt!?
Jag är jätterädd att misslyckas med att få nya vänner och inte palla trycket med högskolestudier, att inte duga. Jag vill så gärna räcka till, för allt och alla. Ja inte bara räcka till, jag vill vara mer än så. Perfekt klingar fint till exempel. Men just nu känns allt ganska överväldigande. Och om jag inte ens kan lägga ihop att mat + noll motion = viktuppgång så vågar jag inte ens tänka på hur borta jag kommer vara i skolbänken, det var trots allt ett tag sedan. Hjälp. Framtiden skrämmer mig.
Kakmonstrets återkomst
Jag sitter här och knapprar på tangentbordet med flottiga och sockriga fingrar. Jag har nämligen haft Sveriges, och kanske även världens största hembakt-hets. Inte mindre än
5 hallon/hjortron grottor
4 mocharutor
3 havreflansskålar fyllda med glass, grädde och hallonsylt
2 skivor rulltårta
1 skiva drömtårta
2 bitar mjuk pepparkaka
1 anisbröd
1 kall och seg våffla med grädde och sylt
1,5 kanelbulle
1 vaniljbulle
och två nävar chips är vad jag precis tryckt i mig och därefter försökt få upp igen. Det blev så stora mängder att jag fick ta det i två omgångar, magen höll på spricka halvvägs igenom men tror ni inte att jag hugger in i det som finns kvar när jag spytt och gjort plats i magen? Jojomensan.
Behöver jag säga att det blev fikarester kvar från gårdagen? De är numera inte lika mycket av den sorten...Hur i helvete ska jag förklara det?! Jag har gått runt här och predikat om att jag inte äter glutenprodukter längre och denna gedigna hetslista är en glutenintollerants självmordsdom. Fuck. Vill bara sjunka genom jorden just nu och aldrig behöva se en till hembakt kaka eller bulle.
Fick totalt hjärnsläpp när jag såg alla burkar med godsaker och när jag har huset för mig själv och vet att de inte är tillbaka förens ett par timmar tog det inte länge innan fingrarna sträckte sig efter den där första bullen. Och när den har åkt ner i magen är dagen förstörd så då kunde jag lika gärna köra på - vilket jag gjorde!
I all stress (för stressad blir jag trots att jag är ensam i huset) glömde jag bort att dricka så det blev en tjock smet där neri magen som var otroligt envis att få upp igen, var väldigt länge sedan jag hetsade sånt här så jag hade glömt bort hur svårt det är att få upp. Alltförmycket blev kvar i magen. Nu har jag lärt mig en läxa som förhoppningsvis inte glöms i första taget. Mår illa vid tanken av hembakt nu. För att inte prata om hur tjock jag är just nu, så rysligt äckligt.
Hur jag ska förklara att halva skafferiet är utplånat måste jag dock försöka klura på nu. Eländiga liv, jag vill ju inte ljuga...
5 hallon/hjortron grottor
4 mocharutor
3 havreflansskålar fyllda med glass, grädde och hallonsylt
2 skivor rulltårta
1 skiva drömtårta
2 bitar mjuk pepparkaka
1 anisbröd
1 kall och seg våffla med grädde och sylt
1,5 kanelbulle
1 vaniljbulle
och två nävar chips är vad jag precis tryckt i mig och därefter försökt få upp igen. Det blev så stora mängder att jag fick ta det i två omgångar, magen höll på spricka halvvägs igenom men tror ni inte att jag hugger in i det som finns kvar när jag spytt och gjort plats i magen? Jojomensan.
Behöver jag säga att det blev fikarester kvar från gårdagen? De är numera inte lika mycket av den sorten...Hur i helvete ska jag förklara det?! Jag har gått runt här och predikat om att jag inte äter glutenprodukter längre och denna gedigna hetslista är en glutenintollerants självmordsdom. Fuck. Vill bara sjunka genom jorden just nu och aldrig behöva se en till hembakt kaka eller bulle.
Fick totalt hjärnsläpp när jag såg alla burkar med godsaker och när jag har huset för mig själv och vet att de inte är tillbaka förens ett par timmar tog det inte länge innan fingrarna sträckte sig efter den där första bullen. Och när den har åkt ner i magen är dagen förstörd så då kunde jag lika gärna köra på - vilket jag gjorde!
I all stress (för stressad blir jag trots att jag är ensam i huset) glömde jag bort att dricka så det blev en tjock smet där neri magen som var otroligt envis att få upp igen, var väldigt länge sedan jag hetsade sånt här så jag hade glömt bort hur svårt det är att få upp. Alltförmycket blev kvar i magen. Nu har jag lärt mig en läxa som förhoppningsvis inte glöms i första taget. Mår illa vid tanken av hembakt nu. För att inte prata om hur tjock jag är just nu, så rysligt äckligt.
Hur jag ska förklara att halva skafferiet är utplånat måste jag dock försöka klura på nu. Eländiga liv, jag vill ju inte ljuga...
Shame on me
Idag fick jag det bekräftat, det syns trots allt att jag gått ner i vikt. Släkt som man inte sett på ett tag (minst ett år)kommenterade hur smal jag blivit. Jag har alltid svårt att tackla sådana påståenden och försöker i bästa fall skämta bort dem eller låtsas som ingenting. Vad ska jag säga liksom? "Jo ni! Det har tagit många veckor av hårdträning, svält och x antal timmar hängande över toastolen för att få en sådan här kropp ska ni veta!" Nej precis...
Föressten är jag inte ens smal, kanske enligt deras "njut av livet, ät i mängder- filosofi" men aldrig att jag skulle se mig som smal, jag har säkert fyra-fem kilo kvar innan dess. Minst.
Dessutom kommenterar de min vikt som om det vore något negativt att vara smal. Min mormor ojar sig över hur mager jag är och farbor med sin 30-kilos ölmage frågar om jag inte fått någon mat i London. Jag vet aldig vad jag ska svara, det blir bara en pinsam stämning, som om jag har något att skämmas för. Vilket jag iof har, men det är inte att jag har gått ner x-antal kilon sedan senast jag såg dem. Det är det faktum att jag fortfarande inte nått min målvikt, att jag spyr emellanåt och att det inte riktigt står rätt till i skallen på mig. Ja, jag borde verkligen skämmas.
Föressten är jag inte ens smal, kanske enligt deras "njut av livet, ät i mängder- filosofi" men aldrig att jag skulle se mig som smal, jag har säkert fyra-fem kilo kvar innan dess. Minst.
Dessutom kommenterar de min vikt som om det vore något negativt att vara smal. Min mormor ojar sig över hur mager jag är och farbor med sin 30-kilos ölmage frågar om jag inte fått någon mat i London. Jag vet aldig vad jag ska svara, det blir bara en pinsam stämning, som om jag har något att skämmas för. Vilket jag iof har, men det är inte att jag har gått ner x-antal kilon sedan senast jag såg dem. Det är det faktum att jag fortfarande inte nått min målvikt, att jag spyr emellanåt och att det inte riktigt står rätt till i skallen på mig. Ja, jag borde verkligen skämmas.
Släktträff = Ångest
Har nu lämnat mormors hus och befinner mig hos mina matglada kusiner. Genast letade jag upp en våg och även den (fast det var en digital sådan) visade 55 kilo. Känns bra fastän lite osäkert. Gårdagen spenderades i en bil i 12 timmar för att komma hit så det blev ingen motion what so ever. Det enda ovanliga var att jag bastade och badade i älven på kvällskanten, kanske det som vände siffrorna neråt? Jag avskyr när vikten bara ändras sådär utan att man vet varför, särskilt då man har tränat som en tok och ätit lite men fortfarande står och stampar på samma envisa siffror. Nästan lika förbannad, eller förbryllad rättare sagt, blir jag när man går ner i vikt fast man borde gått upp. Jag känner att jag tappar kontrollen, ser ingen logisk förklaring till vad som händer och det gör mig stressad. Jag borde bara tacka och ta emot och inte grubbla så mycket. Jag blir bevisligen inge klokare för det. Men tankarna finns där ändå...
Släktträffen idag var föressten en katastrof. Pajerna undvek jag men när det kom till efterätten tog jag inte en, utan två rediga omgångar med glass, grädde och jordgubbar i en stor skål. VARFÖR! Det värsta är ändå att jag kunde skippat efterrätten totalt eftersom det var så mycket folk där och mamma (som annars brukar hålla lite koll) var fullt upptagen med att prata med gamla kusiner, mostrar, farbröder, bryllingar...you name it. Jag måste skärpa mig, bara äta då folk ser.
Förargad över alla glass som låg i magen gav jag mig ut på cykeln en sväng men hann inte långt innan det började trycka på från all cider jag hällt i mig. Fort av på cykeln och in i skogen var det som gällde och tror ni då inte att jag hittar en kissbuske i världens blåbärsrisfält! Fullt av blåbär så långt ögat kunde nå så där blev jag kvar en stund och kom hem sen med en ganska så lila tunga...Och jag som gett mig av på cykeln för att bränna bort kalorier, inte tvärtom. Typiskt mig.
Blir spänt att se vad vågen visar imorn. Har bergis gått upp, kanske ett helt kilo. Aj aj, blir en hård vecka. För NER ska jag!
Lömska vågar
Har en hel massa på hjärtat men är mitt uppe i släktfesten med mat och människor så det får bli ett snabbt inlägg. Jag vägde mig just på mormors våg, en sådandär "o-digital" med snurrande mätsticka. Och gissa vad! Trots att jag är fullt påklädd och klämt i mig frukost, lunch och dubbla glasspotioner stannade stickan på 55 kilo - what the fuck liksom?
Det är för bra för att vara sant, alldeles för bra. Så nu är jag i stort behov av en annan oberoende våg som jag kan jämföra med, men här på landet är det ont om sådana så jag får ge mig till tåls. Jag litar inte på någon våg längre, tror att alla visar för lite eftersom jag inte känner av något på kläderna. Jag tycker det är skitjobbigt att inte veta vad jag väger eftersom min dag i mångt och mycket bestäms av siffrorna på morgonvägningen. Fan vad jobbigt.
Fika
Idag var sista dagen på jobbet och såklart hade de bullat upp med både drömmar, glass och kanelbullar. Jag förstår inte varför folk ska fika-överdriva hela tiden! Har de verkligen så tråkigt att fikastunderna blir höjdpunkten på dagen, är det en statusgrej att ha så mycket kaffebröd som möjligt eller vad är grejen? För mig är det helt oförståeligt och efter att jag ätit upp min glass (som de köpt speciellt till mig eftersom jag är "glutenintolerant") ursäktade jag mig och gick ut och solade istället.
Jag kommer nog aldrig förstå människor vars liv kretsar kring mat och vad som är de bästa råvarorna eller godaste vinet. Jag tycker det är totalt ointressant och ärligt talat ett slöseri både på tid och pengar. Jag kan ändå inte njuta av mat eller godsaker. Det är synd att det har blivit så, idag åt vi kräftor vilket jag älskar men trots att de är nyttiga kunde jag inte behålla dem, skulden av alldeles för mycket västerbottensost och en full mage med kräftor blev för mycket och jag gick ner på affärn och köpte godis vilket jag åt innan alltsammans kom upp igen.
Jag har för övrigt lärt mig hur mycket vatten jag ska dricka till olika ätbarheter för att få en "lagom fast spya" så att det varken är för blaskigt och kletar överallt på toastolen eller för tjockt så det blir jobbigt att få upp. Det är minsann en egenskap att bifoga på sitt CV!
För att återgå till fika-ämnet, jag oroar mig inför alla fikastunder som komma skall nu de närmsta två veckorna. Jag ska nämligen till släkten som bor ut på landet och där har de nästan inget annat för sig än att fika dagarna i ända. Minst fyra gånger per dag, och då äter de ändå rejäl frukost, lunch middag. Det är så sant som att jag har bulimi. Jag får köra med glutenallergin och sysselsätta mig med annat så ska det nog gå vägen, men det kommer bli tufft att gå ner i vikt när man är hos mormor...
Kommer ha lap'en med mig så uppdateringar blir ni inte utan, bra va! Eller jag kanske är totalt ointressant och patetisk?
Jag kommer nog aldrig förstå människor vars liv kretsar kring mat och vad som är de bästa råvarorna eller godaste vinet. Jag tycker det är totalt ointressant och ärligt talat ett slöseri både på tid och pengar. Jag kan ändå inte njuta av mat eller godsaker. Det är synd att det har blivit så, idag åt vi kräftor vilket jag älskar men trots att de är nyttiga kunde jag inte behålla dem, skulden av alldeles för mycket västerbottensost och en full mage med kräftor blev för mycket och jag gick ner på affärn och köpte godis vilket jag åt innan alltsammans kom upp igen.
Jag har för övrigt lärt mig hur mycket vatten jag ska dricka till olika ätbarheter för att få en "lagom fast spya" så att det varken är för blaskigt och kletar överallt på toastolen eller för tjockt så det blir jobbigt att få upp. Det är minsann en egenskap att bifoga på sitt CV!
För att återgå till fika-ämnet, jag oroar mig inför alla fikastunder som komma skall nu de närmsta två veckorna. Jag ska nämligen till släkten som bor ut på landet och där har de nästan inget annat för sig än att fika dagarna i ända. Minst fyra gånger per dag, och då äter de ändå rejäl frukost, lunch middag. Det är så sant som att jag har bulimi. Jag får köra med glutenallergin och sysselsätta mig med annat så ska det nog gå vägen, men det kommer bli tufft att gå ner i vikt när man är hos mormor...
Kommer ha lap'en med mig så uppdateringar blir ni inte utan, bra va! Eller jag kanske är totalt ointressant och patetisk?
