Sitter här med den stora lådan med sommarkläder, det ska ju börjas i tid. Ångrar lite att jag tog fram den, skapar bara massa ångest. Har provat det mesta, drömt mig bort till ljumna kvällar och skrattande människor.

Men allt sitter åt helvete, jag ser ut som en blekfet flubber i det fladdriga blomtyget. Linnena är för blottande och de vita shortsen så säckiga att min rumpa ser ut att vara lika bred som en amerikansk motorväg. Det räcker liksom med det jag har redan.

Blev så uppgiven att jag gick och hämta en stor ikea-kasse och slängde plagg i den tills den blev överfull. Bort med skiten, jag vill inte ha det. Jag kan inte ha det, skulle skämmas ihjäl om jag gick ut sådär! Fattar inte vad jag tänkt tidigare sommar, och varför har ingen sagt att jag ser rent ut sagt förjävlig ut i små blommiga klänningar, bara daller överallt!

Det var skönt att kasta det mesta, men nu behöver jag tillföra en hel del till min sommargarderob. Har bestämt mig för att när jag når 52 kilo får jag köpa sommarkläder, då sitter de förhoppningsvis bättre också. Jag känner mig så ful och äcklig som jag ser ut nu, jag står inte ut att må såhär. Måste, måste, måste rycka upp mig och finna styrkan att gå ner i vikt.

MÅSTE!

Åh vad jag önskar att jag blev riktigt fysiskt sjuk. Att få ligga inlagd på sjukhuset totalt hjälplös och omhändertagen. Inte veta vilken dag det är eller vad klockan är. Inte orkar formulera en tanke, bara sova hela tiden och inte ha orken att tänka på morgondagen. Inte vilja äta något utan bara ligga där och tyna bort, samtidigt som alla är oroliga över mig och kommer med blommor och heliumballonger.

Helst skulle jag vilja bli sjuk i halsen, så att jag resten av mitt liv blev tvungen att bara dricka flytande föda. I samma veva skulle jag även vilja tappa smak och lukt, så att jag inte kände hur ljuvligt de nybakade kanelbullarna doftade. Slippa den frestelsen, bli befriad.

Jag vet att det kanske låter hemskt att önska sig sjuk när jag är fysiskt frisk och har massa potential att göra något vettigt med mitt liv. Men jag orkar inte, jag har ingen viljestyrka kvar. Bara apati och ångest.

Det skulle vara så underbart att somna in och inte behöva känna något länge.

Jag vet inte hur länge jag orkar spela med längre, jag är på bristningsgränsen varje dag, varje timma kämpar jag mig igenom för att inte göra något dumt. Och för vad? Smal blir jag inte, och inte lyckligare heller. Bara mer innåtvänd och misslyckad.

Det känns som livet är en stor skopa och jag ett paket glass som lämnats kvar på diskbänken, bortglömd för världen. Samtidigt som jag tynar bort i värmen kommer skopan ständigt och gröper ur mig. Tillslut  finns ingenting kvar mer än en sorlig rinnig pöl i botten som ingen vill ha. Så jag slängs i soporna, jag är inget mer värd än en stinkande gammal kletig glassförpackning.

Idag lämnar jag tonåren och blir 20 år. Kan inte fatta var tiden tar vägen. Hur hamnade jag här? På högskolan med långvarigt förhållande och ett år utomlands på nacken? Och just ja, en ätstörning på köpet. Det var ju nyss jag satt nere vid Norrvikens strand och drack tjuvade 5,2:or med kompisarna.

Då var alkohol något förbjudet, idag har jag lika mycket rätt att köpa en flaska rött som vilken förnäm vinfinsmakare som helst. Idag är det istället mat som är förbjudet. En fralla med ost och skinka blir i mina ögon till ett ångestframkallande begärligt dödsgift, något som jag aldrig skulle ens kommit i närheten av att tänka som 15-åring. Hur tiderna förändras.

Kanske skulle byta ut mitt matmissbruk mot sprit? Jag vet då i alla fall ingen alkis som är så tjock som jag, även om ölmagen kanske inte är så lockande. Nä fy fan, jag gillar inte ens att dricka, tycker bara om den där luddiga tillvaron då allt plötsligt blir lite mer tillåtet och allt lite mer fniss-vänligt. Godis är i alla fall gott de första två tuggorna inbillar jag mig.

Sen är det aldrig en god idé att byta ut en dålig vana mot en annan, vilken som nu skulle vara värst?

Jag har föressten sökt proffesionell hjälp nu och kommer inom snar framtid hamna på SCÄ. Skräckblandad förväntan är det minsta jag kan säga. Försöker att inte tänka på det utan ta en dag i sänder, går bra ibland men helgerna är jävliga. Mina sår på knogarna har nästan läkt nu i alla fall och jag borstar tänderna oftare om kvällarna än sköljer den med munskölj för att få bort kräklukten nu. Framsteg antar jag. Känner mig fortfarande mindre värd än dammet under sängen min.

Kämpa.

Det är det mest passande sätt att beskriva mig. Jag är ett stort jävla skämt. Jag duger åt exakt ingenting och så länge som jag proppar i mig mat kommer inte det förbättras. Jag är ett misstag till människa, ett moster och äckel som i bästa fall inte förpestar andras liv utan lyckas hålla det inom mig. Ingen ska behöva känna medlidande för mig.

Jag förtjänar inte något eller någon och ingen förtjänar att kännas vid mig. Jag för bara med mig elände, en vidrig vandrande farsot som tar död på allt vad glädje heter. Digerdöden verkar mysig i jämförelse med mig, jag är äkligare än tio tusen varfyllda bölder som plågar de stackars männisorna som råkar befinna sig i min omgivning. Den enda skillnaden är att denna Digerdöd är utklädd. En varg i fårkläder. Jag duger inte till att leva, men är för svag för att ha ihjäl mig.

Jag var så jävla nära att göra slag i saken och få slut på eländet i torsdagskväll. Jag orkade inte mer, förstod inte varför jag fortsätter kämpa när jag ändå bara förstör för mig själv. Min mamma tycker att jag äter för mycket. Hon vet ingenting. Jag förmodde dock inte göra något, utan ramla ihop på golvet och låg där i vad som kändes en evighet. Jag har aldrig upplevt sådan ångest förut och den känslan är bland det läskigaste jag varit med om. Snacka om handfallen.

Varje sekund kändes som en evighet. Ett helt liv av plåga som aldrig tog slut och ständigt lidande. Ett utrymme som var mörkt och blev mindre för varje livslång sekund. Jag krävdes innifrån, jag dog sakta inombords. Ingen ser mitt svarta hål som slukar allt jag är och en gång var. Tillslut finns ingenting, ingen luft, inga känslor, ingen själ. Bara ett stort tomrum.  

Nu händer det grejer här, och jag menar inte nödväntigtvis med vikten, den står kvar på envisa 55.3. Sorligt och pinsamt att erkänna, men jag har bara mig själv att skylla.

Däremot händer det desto mer uppe i huvudet och jag har tagit en rad beslut som förhoppningsvis kommer sluta gott. Kanske är dessa de första stegen för att bli frisk? Allting tyder på det...Så jag är lite mer hoppfull nu, och det gäller även vikten. Vilken dag som helst nu är jag redo för 54:an...fan, så svårt ska det väl ändå inte vara?!

Åh jag är så trött på mig själv! Fullkomligt urless på det här bergochdalbane-livet där man ena dagen är på topp, skitpeppad och hoppfull för att nästa krascha ner i avgrunden av ångest, förtvivlan och likgiltighet. Och det fånigaste är väl att allt det här bestäms av tre små, men o så viktiga, siffror. Vad vore jag utan vågen egentligen?

Eller ännu viktigare, vad vore jag utan hetsattackerna och spyeriet? Troligtvis smal och helt klart en mycket gladare person. Varför kan jag då inte bara kasta de ovanorna åt helvete och göra det jag har bestämt mig för. Det jag innerst inne verkligen vill och lever? för. Så dumt, jag är ju helt hopplös ibland.

Nu känns 54 kilo på måndag väligt långt bort, om jag inte på något mirakulöst sätt orkar gå ner 1,5 kilo på 2 dagar. Idag är en sån där dag då jag bara vill ligga hjärndöd i sängen men vi får gäster ikväll och helvetet börjar redan nu då jag måste hjälpa till med dammsugning och diskning. Köket tänker jag hålla mig låååångt borta från i alla fall.

Åh jag blir så less på alla som jämt ska hacka ner på de tjejer som är smala! Varje gång mat och vikt dras upp i skolan måste folk poängtera hur äckligt det är med pinnsmala tjejer och hur mycket "hälsosammare" och "kvinnligare" det är med kurvor. Dessa människor väljer själva Cola light och tackar nej till kanelbullen, jävla hycklare!

Jag tycker det är vidrigt hur de nästan tvångsmässigt propagerar för den nya kurviga idealet när de i nästa sekund påminner sig själva om att hinna till friskispasset. Är det bara jag som tycker det är helt befängt?

Dessutom avskyr jag den här nya tendensen till ett kurvigt ideal. Den är precis lika fördömmande och ställer om möjligt än högre krav på kvinnor att se ut på ett visst sätt. Enda skillnaden är att alla kvinnor inte har kurvor, även om de skulle gå upp 5 kilo. Vissa har bara inte de genetiska förutsättningarna för en D-kupa och J.Lo-rumpa, kan de förstå det!

Åtminstonde har alla en chans att bli smala, det gäller bara att bestämma sig för det.

Fy fan vad jag hatar påtvingade kvinnoideal, när ska man få vara sig själv?!

Okej, så fortfarande inte nere på 55 kilo, men kanske imorgon om jag har lite flyt...Vilket jag verkar ha nu! Känner mig pepp, den här sommarn kommer förhoppningsvis bli helt grym och jag längtar så mycket! Jag ska glida runt med kompisarna i mina chinos, sitta på uteserveringar och snacka skit och bara njuta av livet.

London is a must. Tänker åka dit till midsommar, insupa den härliga atmosfären och dingla med fötterna nere vid themsen med en iskall frappe i handen. Ibland blir jag så tyglad av hela "vikt-grejen" att jag glömmer av att leva och se fram emot morgondagen. Jag har allt i världen att leva för, så vad väntar jag på?!

Förra året hade jag 18 kilo att loosa, i år ungefär 5. Vilket betyder att jag förhoppningsvis inte behöver spendera hela våren med att springa runt Stockholm och leva på Cola light. När jag är nere på 50 ska jag fan se till att njuta av livet, och särskilt sommaren. Can't wait!

Sjukt besviken på mig själv och att jag sabbade veckomålet på 55 kilo, jag hade lätt kunnat klarat av det om jag inte hetsat och haft en bättre hals så det hade vart möjligt att få upp skiten utan att det blir ett rött niagarafall på köpet.

Dagen har väl inte varit någon höjadare. Jag har ätit massor med lamkött i brunsås, ätit brie ost och druckit latte. Tjock, tjock, tjock.

Men jag ger aldrig upp! Jag ger mig fan på att jag väger 55 blankt till onsdag morgon, och sen är det bara sikta in sig på nästa måndags målvikt; 54 kilo. Känns länge sedan jag var ner på den vikten, då kan jag äntligen ha min 26:or utan att jag dör av "muffintop- ångest"!

Det är bland mina största motivationer, att kunna ha fina kläder på sig - som sitter snyggt! Pepp, pepp, pepp!

Okej, så gårdagskvällen gick bra ändå. Ringde pojken, han kom över och höll mig sällskap och på "säker-hets"  avstånd från köket. Annars hade jag fortare än kvickt varit nere med händerna i chokladen, det kan jag nästan svära på.

Så otroligt skönt att slippa ännu en natt smygandes runt i köket och vänta tills snarkningarna börjar höras innan jag går till toaletten. Jag känner mig så smutsig och värdelös då, ett ärkesvin som bara proppar i sig mat utan tanke på konsekvenserna. Dessutom är inte halsen riktigt läkt än så det var bra att jag avstod, har hostat blod ett par dagar nu.

Vägde mig imorse och jag har ett halvt kilo att gå ner tills på måndag, det ska jag minsann klara av! Även om helger kan vara jävligt svåra och jobbiga att komma igenom....

Glöm inte vad vi kämpar för!