Jag låter mig själv falla

Ännu en vanlig dag i min svält/hets-tillvaro. Började bra, gått ner 8hg sen gårdagen och efter youghurten åkte jag in till stan en sväng. På väg hem svängde jag in på Ö&B (aka = Hetsparadiset) och fick med mig choklad, cocosbollar, lösgodis, chilinötter och cola utan att ens vara särsklit sugen. Men jag tryckte utan problem i mig det när jag kom hem + 5 rostade mackor och 1 banan.

Spyeriet var ett stort misslyckande idag eftersom halsen är så uppriven från gårdagens toalettvändor, det är som att spyrefelxerna mattas av om jag överanvänder dem, därför fick jag gräva som en tok för att få upp minsta lilla men det mesta blev kvar och spegelbilden visade mig en grotesk gravidmage.

Då bröt jag ihop och tröståt resten av chilinötterna som jag sköljde ner med cola och apelsinjuice. Fan vad jag misshandlar min hälsa, och särsklit mina tänder, jag blir så besviken på mig själv! Vad tänker jag med när jag dricker kolsyra och juice direkt efter jag precis haft magsyra i munnen?! Inte direkt segerkonceptet för en bra munhälsa...Nämde jag att jag ska till tandläkaren imorgon?

Men jag orkar inte bry mig längre, det känns som det inte finns något kvar av mig värt att rädda eller bevara. Jag kan lika gärna ge upp kampen och låta mig helt begravas i godispapper och skamkänslor. Whatever, I don't care anymore.


Spyr bort min framtid

Idag är en sådan där dag som jag förhoppningsvis kommer blicka tillbaka på när jag är frisk och inse hur nere i skiten jag var. Eller är rättare sagt just nu. Jag är riktigt illa ute känns det som.

Imorgon går höstens viktigaste tenta av stapeln, och även min farmors begravning. Just nu ser det inte som om jag kommer närvara vid något av dem. Jag duger inte. Hela dagen har jag hetsätit och vågen visar 2.7 kilo mer än imorse. Hur kan det ens vara möljigt!? Jag reagerar inte ens längre på att jag äter 8 rostade mackor, det är bara förätten. För er som är nyfikna har jag även tryckt i mig 400 gram choklad, två stycken kanellängder (!) två varmkorvar, tre skålar med blåbär och grädde, 3 läkerol askar innan jag låg i kramper på toaletten och försökte få upp skiten.

Sen äcklades jag av mig själv, hade ångestattacker och tyckte allmänt illa om mig själv. 1 timma efter började cirkusen om igen då jag hade sylt i filen som är absolut förbjudet, och då var det lika bra att hetsa. Två vändor till efter det har jag hunnit med innan det fick lov att vara nog, jag sitter nu med min svullnadsdämpande gelémask som jag köpte i Tallin så jag inte ska se alltför hemsk ut. Usch.

Kursboken har jag knappt rört på hela dagen som egentligen var ämnad åt råplugg. Men kanske blir det här ett "wake up call" för om jag fortsätter såhär blir studierna lidande så att jag kanske blir studiemedelsskyldig. Hemska tanke, det vill jag verkligen inte! Hur långt ner i skiten måste jag hamna innan jag ska orka mig upp?! Vart är min motivation?

Update

Var länge sedan det skrevs något så här kommer en lite update:

Var i Tallin i helgen med hela tjocka släkten och det har inneburit ett konstant ätande. Vilket jag har hängt på, och ökat 3 kilo på min redan feta kropp. Frukostbuffé och Lunchbuffé, fika med bakverk och varm choklad, storstilade middagar och överfyllda taxfree-korgar innehållande mestadels godis är vad som har stått till buds över helgen. Jag har inte ens fösökt att fly undan, jag visste att de höll koll på mig så jag körde fullt ut. Om jag nu kan skylla på det. Nej, jag är så jävla svag. Hetsätningar en hel helg utan happy ending, alltså inget toabesök. Jag skäms och äcklas, men samtidigt så vill jag ha mer!

Nu är jag fet på riktigt. Så jävla äklig med all världens daller samlat runt magen. Jag orkar inte ens sätta ord på det.

Låt mig dö!


Tiden sätter sina spår

Tack för alla råd och kommentarer när det gäller min farmors begravning, har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra. Det brukar bli att jag skjuter och inte tar tag i saker som jag tycker är jobbiga...

Kvällen hade jag tänkt spendera med min kursbok och lite naturgodis, sådär lagomt som vanliga människor gör. Jag har fått för mig att de unnar sig något extra ibland, t.ex om man sitter med sin tjocka kursbok en lördagkväll istället för att fira sin barndomskompis 20-årsfest på Berns. Men det blev inte lite naturgodis. Det blev 3 hg. Och en påse sura soda flaskor. Och en skål glass med skivad banan och valnötter. Allt detta förtärdes efter middagen som bestod av potatisgratäng och fläskfilé. Så ni förstår att jag gick över gränsen för vad en normal människa skulle "unnat" sig.

Så jag gick till skamvrån och började riva i halsen tills det kom upp blodblandad glassnaturgodissodanapps-sörja. Föressten, soda nappar är på tok för sura för att äta en hel påse av, min tunga känns som ett sårigt sandpapper som svider vid minsta lilla beröring. Och halsen är det dåligt med också, börjar på allvar känna av effekterna av de här destruktiva vanorna. Jag är ingen näktergal men o som jag älskar att sjunga! Eller iaf tralla och nynna på visor. Jag är visornas okrönta drottning, kan nästan alla Wreeswijk och Winnerbäck-visor som någonsin gjorts. Men nuförtiden håller inte rösten för ens en liten visa. Den är raspig och hård och det värker i halsen såfort jag tar i lite. Men vad gör det när själva lusten till att nynna på någon gammal visa inte längre finns?

Min högra hand bär märken av alla vändor till toaletten. Huden är torr och knogarna på pek- och långfingret har röda märken. Fastän jag tvättar med tvål efteråt sitter den unkna lukten av magsyra kvar på fingrarna. Jag är livrädd att någon annan än jag ska känna den. Eller kommentera varför nagelbanden ser så nariga ut på de tre högerfingrarna och inte på resten.

Och så tänderna. Jag som var så stolt över mina tänder när tandställningen äntligen åkte av. Millon dollar smile. Men nu är de missfärgade och emaljen börjar sakta lösas upp. Det ilar i mina en gång så fina gaddar. Jag ler inte lika ofta som förut. Jag har mina skäl. Jag har börjat tappa mera hår också. Det är som halva kallufsen sitter i borsten på morgonen. Ringarna under ögonen blir allt svårare att täcka med concealern, det räcker inte med att sova åtta timmar om man har en trött och sargad själ. Det blir allt svårare att dölja spåren. Jag känner mig som en skadad hjort på höstjakt.

Jag skäms så för vad jag gör mot mig själv - både fysiskt och psykist. Men jag förmår mig inte att vakna ur mardrömmen.

Adjö farmor

Min farmor dog idag. Hon som sydde upp min brudtärneklänning och lärde mig rulla pitepalt. Hon finns inte mer. Borta.

Jag gick hem och hade bland de största hetsätningar någonsin, inte en millimeter av magsäcken var tom. Till skillnad från min själ. Det ekar inom mig. Hur mycket jag än fyller magsäcken så är jag fortfarande lika tom inuti. Ett svart hål som suger upp all min energi och livslust. De är ickeexisterande. Borta.

Nu står jag inför ett dilemma. Samma dag som min farmor begravs har jag höstens största och viktigaste tenta. Vad ska jag välja? Antingen åker jag upp till norbotten, tar ett sista farväl av den söta gumma som alltid funnits och spenderar en hel dag och kväll sörjandes medans klasskompisarna svettas på tentan för att sedan festa natten lång av lättnaden att äntligen ha den avklarad. Vad ska jag göra? Jag vill inte missa begravningen och få dåligt samvete från släkten som tycker att jag felprioriterar. Samtidigt vill jag inte halka efter i skolan eller missa gemenskapen i klassen.
Det här är säkert värsta I-landsprobelmet men för mig är det ett svårt och viktigt val. Vem ska jag svika?

Johanna undrade vad jag pluggar - Turism är det ämne jag fallit för och även om det är kämpigt ibland känns det som om jag hamnat rätt, älskar att arbeta med människor och se världen ur ett nytt perspektiv.

Förövrigt har jag inte lyckas gråta ut än, mer än den vattenansamlingen som blir i ögat när man spyr. Jag är så fel, men inte dör jag för det. Men jag lever inte heller - jag bara existerar. Det är så det känns i varje fall.

The story of my life

AHH jag blir galen! VARFÖR ska jag alltid, utan några som helst undantag i min 12-åriga skolgång, vara i sista minuten inför prov, inlämmningar, redovisningar....you name it! Är inte mitt liv stressigt nog!?

Jag förbannar mig själv varje gång jag sitter uppe halva nätterna och råpluggar och bäljar i mig kaffe och socker för att hålla ögonen öppna och banka in kunskapen. Varje gång lovar jag att detta är banne mig sista gången jag väntar såhär länge med att börja och nästa gång ska jag minsann bli klar en vecka innan deadlinen. Jovisst...

Lika dålig som jag är på att lova mig själv att aldrig mera hetsäta och spy trots att jag har hundra anledningar att låta bli - lika dålig är jag också på att börja med skolarbetet i tid och inte utsetta mig för att stress, press och ångest.

Nu är jag faktiskt ingen liten ettagluttare längre som kan komma undan med ursäkter om att min dator havererade eller att jag varit dödligt sjuk veckan innan provet. Nu måste jag faktiskt vakna till och inse att jag pluggar på univetsitetsnivå - det är min framtid det handlar om och inget jag kan schabla bort eller ta lätt på. Jag blir så arg på mig själv!

Önska mig lycka till på min första tenta imorgon, jag har redan kollat upp datumet för omtentan....

End it.

Usch, känner inte alls för att skriva men just nu gör jag vad som helst för att slippa min metodkursbok. Det står mig upp till halsen om deduktiva och induktiva tillvägagångssätt och jag är urless på att förklara olika kvalitativa och kvantitativa metoder.

Jag spyr och har har mig som vanligt, det har verkligen blivit en del av min vardagsrutin numera. Förstår inte för mitt liv hur jag kunde hålla mig spyfri i nästan 4 veckor i början av sommaren, det går bara inte. Jag har en matlust och ett sockersug som inte är av denna värld, och jag överdriver inte. Många anorektiker tycker t.ex att de äter mycket om det skulle äta två tacos eftersom sjukdommen gör att de får en förvrängd uppfattning om hur mycket mat som är för mycket.

Jag å andra sidan är helt på det torra när det är för mycket. Det är när min mage vrider sig i kramper efter att jag ätit upp den femte tacosen, en skål med youhurt, sylt och valnötter, två glas juice, ett äpple, en nektarin och en handfull vindruvor. Då är det för mycket och någon annan utväg än att gå raka stegen till toaletten finns inte. Såväl som den ständiga ångesten och skulden och skammen över allt jag proppat i mig så har jag fysiska smärtor av att min magsäck är på bristningsgränsen.

Jag vet helt enkelt inte när jag ska sluta utan bara när det helt har spårat ur. Jag har väldigt svårt för att känna mig lagomt mätt och belåten. Det ska vara antingen eller. Antingen ska det kurra eller så kommer det gurgla. Jag fördrar kurrningarna men jag är helt enkelt inte så stark att jag klarar av att svälta mig själv. Det går bara inte, I've tried and faild. Och kanske är det bra? Men att överäta och spy är fan inte bättre för den sakens skull..

Jag ser inget slut på den här helvetesfärden
Jag väntar på att vakna upp ifrån mardrömmen
Jag orkar inte hoppas längre

My day

Besöket på undomsmottagningen var jobbigt. Jag bestämde mig för att inte ljuga om min mensfrånvaro men i efterhand är jag osäker på om det verkligen var så himla smart. Jag fick inte ut något recept just därför att jag inte har regelbunden mens. Istället boka hon ett möte med en läkare dör att försäkra sig om att det inte är några allvarliga orsaker till mitt "tillstånd". (Min tanke just då: är bulimi en nog allvarlig orsak?)

Ju längre jag satt där och korsförhördes desto mer löngner bubblade ut ur mig i ren desperation. Jag ljög bland annat och sa att jag är två centimeter kortare och tre kilo tyngre än vad jag egentligen är. Detta fast jag inte ens är underviktig (BMI på ca 19) men jag ville ha breda marginaler så hon inte misstänker något. Jag såg nog hur hon granskade mig..
Jag drog även till med stresskortet och sa att omställningen från att ha bott i London till att komma hem igen kan ha bidragit. Hon verkade köpa det. Jag förklarade även att jag har haft längre uppehåll förut (vilket är sant) och att jag mår bra i övrigt och inte har några andra sjukdommar eller hormonella rubbningar. 

Men trots denna utläggning om hur hiiiimla bra jag mår tyckte hon det ändå var nödvändigt att jag ska träffa en läkare och genomgå en undersökning. Usch, jag vill verkligen inte! Jag funderar på att säga att min mens kommit tillbaka så att jag kan få den där jävla p-ringen och slippa alla dömmande blickar och jobbiga frågor. Jag hatar att dölja saker och vara oärlig.


Efter besöket köpte jag lösgodis som jag moffa i mig tillsammans med en hemmagjord hamburgare, yoghurt och stekta äppelskivor med kanel och grädde. Spydde. Blev hungrig igen. Gick ner till kiosken och köpte en magnum och naturgodis. Sommnade på soffan innan jag han spy, vaknade upp fyra timmar senare av att mamma smällde igen dörren och fick snabbt fart på benen och drog till mig min forskningsmetodikbok så att det skulle verka som om jag läste. Jag har min första tenta på fredag och är hur nervös, orolig, spänd och ångestladdad som helst. Det måste gå vägen.

För övrigt gick jag och hämtade tidningen så fort jag öppnat ögonen imorse och satt i min fortfarande varma säng och läste första delen i SvD:s serie om kroppsideal. Tyckte den fick med mycket bra och jag kommer ha ännu en bra anledning till att kravla mig upp från sängen imorgon också.

Ta hand om er! (eller försök att inte förstöra er allt för mycket i alla fall)


Alla ni med Svenska Dagbladet!

Vill jag tipsa om att de startar en ny serie om ätströrningar imorgon. Jag tänker i alla fall ta mig tid att läsa den, det känns hoppfullt när media ändå försöker upplysa allmänheten om vad det handlar om och hur många som är drabbade. För det känns som om det är ett bortglömt ämne och väldigt många har felaktiga uppfattningar om det. Är det mer än min känsla?

En klump i magen

Ska till ungdomsmotagningen imorgon, och det är med en stor klump i magen jag går dit. Största anledningen till att jag går dit är för att disskutera nya preventivmedel. Jag vill inte börja med p-piller igen. Jag hatar tanken på att mixtra med kroppens hormoner, dock går det bra att mixra med matspjälkningen i form av hets och kräkningar (Ja, jag är medveten om dubbelmoralen här). Så därför går jag motvilligt dit och om allt går bra får jag istället en P-ring med mig hem.

Det finns dock ett problem.

Jag har inte haft mens på ett sex månader och jag antar att det kommer komma fram under samtalet imorgon. Den slutade när kräkningarna och bantningen tog fart på allvar, då jag levde på diet coke och sprang runt Hyde park ena dagen för att nästa kväll supa ner mig och fyllekäka 3000 kcal som jag sedan spydde upp fram mot småtimmarna. Jag saknar inte det livet. Men jag saknar inte min mens heller. Jag tycker det är en gudagåva att slippa mensvärk, uppsvälldhet (iaf mensrelaterad), humörsvängningar och ovälkomma finnar. Några gånger när jag hållt mig frisk under en längre period har jag faktiskt haft evetuell mensåterkomst som anledning att hetsa och kräka just för att den inte ska komma tillbaka.

Jag grämer mig verkligen för att gå dit, jag tycker det är enormt obehagligt att prata om mitt sexualliv, särskilt i medicinskt syfte men en vilt främmande människa som jag är säker på kommer dömma mig. Jag vet att det är en absurd tanke och även om jag bara haft sex med min pojkvän och aldrig haft några sös så känner jag mig som en billig, knarkande gonoréehora som bara kommer dit för att få gratiskondomer. De känns som om de ser ner på mig, rent av igenom mig, och jag är livrädd för att de skrapa på ytan och förstå vad jag sysslar med. Att jag är ätstörd. En ätstörd gonréehora som vill ha gratiskondomer. Och knark - men det finns inte på ungdomsmottagningen.

Jag vill inte bli utfrågad. Jag vill inte blotta mig varken psykiskt eller fysiskt. De där studiebesöket i sjuan då man fick se undersökningsstolarna och stålredskapen sätter fortfarande skräck i mig. Jag har så många frågor som virvlar runt som en höststorm i huvudet på mig just nu och det gör mig väldigt orolig.
* Vad ska jag säga, hur mycket kan berätta utan att riskera att "avslöja" mig? 
* Kan jag ens få preventivmedel utskrivet även om jag med största sannolikhet just nu inte ens skulle kunna bli gravid?
* Kommer mensen komma tillbaka om jag börjar med ett preventivmedel?

Eller ska jag göra det lätt för mig och bara ljuga om min mens? Men tänk om det sabbar nånting i kroppen? Jag har väl rubbat tillräckligt redan och vill inte att något mer ska bli fel. Men att ljuga är så bekvämt, det kan jag vid det här laget...
För aldrig att jag tänker erkännna för dem att jag är sjuk, det är nog så obehagligt att sitta i ett litet rum med kala väggar och bli utfrågad av barnmorskan Ingrid. Jag får nästan ångest bara av tanken på det. Jag vill bara ha det jag kom för och säga tack och hej! Kanske det blir så? Jag gör förmodligen en höna av en fjäder. Det händer allt som oftast faktiskt.

Imorgon är det en väldigt nervös ung dam som sitter på ungdomsmotagningen och känner sig blottad och billig.


Missing London

Herregud vad det är överskattat att gå på krogen! Vad har hänt under året jag var borta egentligen? Har Al-Qaida klonat fram en tjej- och killversion av alla 90:or och sänt ut dem på uppdrag för att sprida terror i stockholms nattliv?! Eller är det jag som har mognat till mig och insett att krogen inte är så himla kul som det var när man var 18, full och drottningen av dansgolvet?

Hursomhelst var denna kväll en flopp, alla på stället såg likadana ut; backslick och skjorta för pojkarna och korta fodralklänningar och alldeless för hårdsprejat hår för flickorna. De på dansgolvet vickade lite på rumpan eller fladdra med armarna i luften till Bag in da box medans de hårda grabbarna satt i baren och shotta jäger eller knuffa på varandra (och alla andra som kom i deras väg) På uteplatsen stog alla med en cigg i munjipan, bättrade på läppglanset för att i nästa sekund smeta ut det med kvällens fylleragg. Jag blir så less på detta montona samhälle där alla  tycks bli gjutna i någon slags social form som ska gälla för allt och alla. Vad sägs om egen vilja, egen åsikt eller bara egen klädstil?

Vart är mångfalden och vart är musiken som inte spelas på NRJ top tio? Och framför allt annat: vart är alla charmiga engelsmän som får en att skratta och snappa upp engelska slagord utan att för den skull bara ha siktet inställt på att få hem ett stycke lamkött för kvällen. Jag saknar London så det gör ont i själen på mig nu! Alla vänner, alla uppleveser, alla eftermiddagsfikan på Starbucks, de röda bussarna, de vackra parkerna, ja till och med trängseln på Oxford Street!
Den ständiga pulsen, det oförutsägbara livet; aldrig tråkigt om man inte själv valde det.

Varför kan inte Stockholm vara lite mer som London? Måste majoriteten av svenskar vara så inskränkt tråkiga?
Förändring tack!

Annat var det i London - God I miss it.


Holding my breath for the weekend

Fredag idag. Den dagen alla går och längtar efter under veckan för det innebär helg med mys, filmtittande och goda middagar. För mig är fredagen full av blandade känslor. Jag tycker såklart också om att vara ledig, umågs med nära och kära och slippa tidigara mornar. Men samtidigt så känns det väldigt osäkert. Veckodagarnas rutiner åker ut genom fönstret, och det kastar mitt trygga inrutade liv ur balans.

Om jag inte själv stoppar mig, eller maten hinner tar slut så kan jag äta mer eller mindre konstant hela tiden under en helg. Sena stora frukostbjudningar som en timma senare avlöses av en lunch på stan som sen blir en fika. Sen är det dags för den storslagna helgmiddagen med potatisgratäng, entrecote, såser och sallader som flödar på bordet. Efter det följer desserten i form av glass eller något ännu värre(?) Till råga på allt detta bullas det upp med godis och snacks när hyrfilmen ska sättas på och jag finner mig själv sitta och smaska på lösgodis ända in på småtimmarna och min redan överfulla mage vrålar åt mig att sluta misshandla min kropp som är på bristningsgränsen och snart spyr självmant.

Värst ändå är att jag oftast är tillsammans med pojken under helgerna och då finns det ingen tid för att falla på knä inför porslinsguden. Känns lagom frächst att pussa på någon när man just har vänt magen ut och in och jag kan absolut inte riskera att han får nys om min allra mörkaste hemlighet. Han skulle aldrig förstå.

Nu är tack och lov inte varje helg som skräckexemplet ovan, men bortsett från den helg jag låg inne på sjukhuset slutar måndagsvägningen alltid på plus jämfört med fredagen. Alltid. Och jag är så djävulskt trött på det. Trött på mig själv som inte kan styra min fingar bort från godisskålen, trött på att känna magen arbeta för fullt när den egentligen borde kurra av hunger. Trött på att se de höga siffrorna på vågen skratta mig i ansiktet på måndagmorgon varpå jag bryter ihop och  stirrar apatiskt in i väggen medans mamma bankar på dörren om att hon måste få komma in och borsta tänderna.
Om ändå att hinna borsta tänderna var mitt största problem en måndagmorgon.  

En sucker för extrapriser

Fast jag bestämt mig att inte slänga pengar i sjön (eller i mitt fall toaletten) på godis och annat som jag hetsar och spyr så faller jag som en fura när jag ser att naturgodiset kostar 9.90. Då tänker min sjuka sida att det är snudd på olagligt att inte köpa lite grann eftersom det ändå är så hiiiiiimla billigt! (NOT). Självklart åker självbehärskningen ut genom fönstret i samma sekund som jag greppar påsen och platsskopan och det slutar med att jag går ut från affären med 4 hg naturgodis och 40 kr fattigare.

Samma sak är det om de rear ut godispåsar som håller på att gå ut eller om lösgodiset ligger nere på 4.90. Många gånger tycker jag inte ens om sorterna som reas ut eller har något godissug men jag känner mig likförbannat tvingad att köpa det. Trots att det är billigare tänker jag att då kan jag ta lite (läs: MYCKET) extra och hamnar på en summa som alla gånger är högre än vad den hade blivit om det vore orginalpris. Fast jag vet hur dumt detta är så kan jag bara inte låta bli. Det är som något inom mig skriker att jag ska köpa det, och såklart gör jag det och är lika förargad varje gång jag ser hur mycket pengar som gått åt till "hetsprodukter" när jag ser kontobalansen. Jag skulle nog ramla av stolen om jag såg den totala summan för hur mycket pengar jag lagt ner på såndant. Vi pratar ungefär en hundring i veckan, inte sällan mer.

Det är sådana stunder jag hatar mig själv. Tänk vad mycket pengar som jag slösat på att spy. För att inte prata tid...

En trasdockas tankar

Ett slag är förlorat, en vecka som slutade på plus.

Det känns som om jag skrivit om alla tjockhetskänslor som finns. Jag har upplevt framgång och nederlag, ångest och glädjeryck. Jag känner mig som en trasdocka som dras mellan hopp och förtvivlan i väntan på att vågen ska visa de siffror jag vill se. I väntan på att spegelbilden ska visa slanka linjer istället för dallrande fläsk. I väntan på att känna mig tillfreds med mig själv som människa. Nöjd.

När sker detta? Är min önskan att bli smal starkare än mitt begär att äta en banan och sedan få skuldkänslor och spy? Både ja och nej. Vissa dagar är jag självkontrollens drottning som äter kolhydratsfri kost och springer 7 km medans jag andra dagar vräker och kräker och går under av ångestattacker. Jag har varit på topp och tappat 4 kilo på en vecka men jag har också krälat på botten av självärdighetsskalan genom att cykla ut i skogen med en matssäck bestånde av godis, bakelser, kakor och chips som jag tryckt i mig, spytt upp och sedan täckt med granris och skamsen skyndat därifrån.

Det känns som jag provat alla metoder och alla dieter som någonsin uppfunnits men jag stor fortfarande kvar med en kropp fylld av extrakilon, skam och frustration. Det har gått ett par dagar nu då jag inte orkat följa någon speciell metod eller diet - och så klart har jag gått upp i vikt. Jag känner en hopplöshet, vet inte vad mitt nästa steg i detta krig ska bli. Är det här mitt liv, ska jag hålla på såhär till jag är för gammal för att böja mig över toastolen? Hopplösa liv.

Men det finns anledningar som håller mig kvar på krigsstigen. Jag ska till Thailand om 2 månader och då går det inte an att ligga på stranden som en blek val. Jag ska även upp till släkten till jul och jag vill inte att jag tjockat på mig sen i somras så att de märker det. Sen mår jag så bra av att prova kläder som jag kan ha i små storlekar fast ändå sitter snyggt. Och jag älskar att jämföra mig med andra tjejer, särskilt på krogen, och blir överlycklig om jag har smalare ben än dem. Ibland har jag faktiskt det. Dessa små saker håller min låga tänd och jag hoppas att det finns nog med virke för att hålla den vid liv.

Än är inte stidsyxan begraven, jag ska bara ändra min krigsstrategi.


White flag

Nu känns det som om jag gett upp på allvar. Sen i onsdagsmorgon har jag gått upp 3 kilo. Och det SYNS. Det värsta är att jag inte kan sluta äta och gå ner till affärn och köpa godis. Kanske ännu värre är att jag inte längre bryr mig. Jag orkar helt enkelt inte. Jag har kastat in handduken. Något som är hemskt att tänka på är hur jag kommer se ut om en vecka om jag fortsätter såhär när jag redan ökat tre kilo på mindre än tre dygn. Skjut mig nu. Snälla. Jag ber er.

Jag har inget liv

AHHH! Jag vill slita mig själv i stycken, jag är den sämsta människan som någonsin satt sin äckliga fot på denna jord!

- skolan går skit
- förhållandet börjar dala, jag känner ingenting för något/någon längre?
- jag är ful, fet och lat
- jag har inget socialt liv

Jag orkar inte mer nu!

Sunny day

Otroligt fin höstdag, promenerade från fridhemsplan in till city idag. Stockholm är så vackert (trots alla vägarbeten)

Fick en fråga om varför jag låg på sjukhus, men det håller jag helst för mig själv. Kan bara säga att det skrämde mig rejält att ligga där med dropp och inte nog med ork att ens läsa en tidining. Jag vill inte att det ska gå så långt.

Goda nyheter! Jag var hos tandläkaren och mina tänder var hela och rena. Var orolig att jag skulle ha frätningsskador eller något annat hemskt så som jag hållt på...men icke! Dessutom har jag köpt en ursnygg klänning i stl 34 som jag ska ha på en kompis 20-års fest

Dåliga nyheter! Sprang runt på stan efter ett par ridispirerade byxor som bara fanns i stl 38 som lägst, så jävla surt att det inte finns rätt storlek när man kämpat efter att komma i 36:or. Ligger lååååångt efter tidsplaneringen i skolan. Hjälp, kommer jag fixa tentan?

Back from hospital

Har legat på sjukhuset i flera dagar nu, kom hem igår. Jag hatar att ligga på sjukhus. Inte så mycket för att de kommer tio över fem på morgonen och ska ta blodprover, blodtryck, temp och puls utan mer för att det är så sjukt tråkigt. På 4 dagar gick jag inte utanför rummet utan pendlade mellan sängen och toaletten med droppställningen på släp. Jag ville inte äta första dygnet, matlusten är inte särskilt hög när man har 40 graders feber. Nästa dag fick sockerlösning i droppet och grät och fick världens ångest när jag tänkte på att jag fick socker pumpat rakt in i blodet, jag ville bara dra ut nålen och slänga sockerdroppet ut genom fönstret. Jag låg ändå bara i min säng och slöa, vad skulle jag med den energi till?

De följande dagarna beställde jag mat och jag la i små näsduksinpackningar som fick åka på avloppsexpressen. Aldrig att jag tänkte äta den där äckliga, näringslösa, mikrouppvärmda maten när jag knappt lyfte ett finger om dagarna. Nektariner och läkerol duger bra. Det var mest för att ge sken om att jag mådde bra  och åt ordentligt som jag beställde mat, de köpte min bluff med hull och hår. Inga fler dropp med sockerlösning tack.

Jag var tvungen att mäta och väga mig och kan konstatera att längden har gått upp och vikten ner. Jag är visst 1/2 cm längre än tidigare, alltså 169,5. Känns dock lite surt att inte ha den där extra halvcentimetern, 170 cm är jämt och bra. Imorse visade vågen 53.1, kändes "lättande" och nu är det inte långt kvar till 50-kilosmålet. Jag vill!

BTW...får jag inte kombinera min antibiotika med mjölkprodukter, så det blir 10 mjölkfria dagar. Får se om det går, jag är mjölkprodukternas okrönta drottning i vanliga fall.

Nödslakt tack!

Skicka mig på slakt, jag är fet som en kossa idag. Ni vet en sån där biffras vars ända uppgift i livet är att äta sig fetare och fetare till slaktbilen kommer en vacker dag och gör slut på frossriet med en bultpistol rakt in i hjärnan. Vilken befrielse.

Tänker inte lista allt jag frossat idag, det räcker med att säga att det inte är gräs och hö som jag ätit utan betydligt kaloririkare föremål. Ingen idsling har förekommit heller utan allt ligger kvar i magen och äcklar sig. Förmår mig inte att förtvivlat böja mig över toalettstolen för säkert tusende gången. Det är bara en tillfällig lösning, jag behöver något långsiktigt. Det är antingen det eller en bultpistol som jag har att vänta.

Rensning

Morgonvikt: 53.5

Frukost: Ägg med kalles, 2 glas apelinsjuice och 2 nävar pistage- och valnötter.

Lunch: Tacobiffbitar med gurka, tomatsås och fetaost + alldeles för många pistagenötter (som sedan fick åka fingerexpressen och målade toalettporslinet grönt)

Middag: Fruktsallad med vindruvor, nektarin och kiwi

Övrigt: Funlight rhubard (smaklös, nästintill äcklig - köp inte!) ytterligare pistage- och valnötter, halstabletter, läkerol, naturgodis.

Kvällsvikt 54.0

Kommentar: Dagen har väl gått sådär, svårt att veta när man ska äta, hur mycket man bör äta och vad man bör äta. Vad är egentligen normalt? Jag testar mig fram och om jag skulle gå upp i vikt så testar jag något nytt. Like always. Känns trist att jag inte fått någon motion idag, den enda gången jag var utanför dörren idag var för att se om tvättstugan var ledig - vilket den inte var. Kan förkylningen gå och dö snart så jag får tillbaka min energi?

Jag rensade på eget initiativ vår kyl och frys idag. Mamma lär väl bli lagom glad när om inser att de hembakade kanellbullarna, rostbrödet och den gotländska sockerkakan blev slänga i soporna. Men det är för allas bästa, hon går ju faktiskt hos viktväktarna. Personligen älskar jag att rensa kyl och frys från mat. Om jag hade pengar och samvete nog skulle jag troligtvis köpa på mig massa mat bara för att få de där lyckoruset av att slänga dem i soppåsen. Det är ändå där de flesta hör hemma.

Imorgon har vi en stor redovisning, min första i högskolesammanhand!, och jag är minst sagt lite nervös. Men det går förhoppningsvis bra, jag kan mer om Norrland än de flesta i detta avlånga land.

Godnatt sweethearts, imorgon är en ny dag!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0